ÅSIKT

Housen som Gud glömde

Filmen Eden minns partyt i Paris på 90-talet

1 av 2 | Foto: triart
Felix de Givry spelar dj:n Paul som borde gifta sig och skaffa barn.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Respect!

Ce soir!

Filmen Eden skulle nog vara alldeles utmärkt om det inte vore för en liten detalj – den saknar handling.

Utan just handling, en ingrediens många biobesökare brukar uppskatta när de tittar på film, blir den tyvärr bara en alldeles för lång och sövande sekvens rörliga bilder.

Men man får vara glad för det lilla. Bilderna föreställer nämligen den franska house-scenen i början på 90-talet – en musikgenre som tidigare bara skildrats i förbifarten på vita duken och som verkligen behöver en historieskrivning. Få begrepp har nämligen missbrukats lika mycket som just house. Att festivalen Summerburst gör anspråk på att syssla med samma sak som Larry Levan är nästan lika absurt som att tro att man kan skriva en fortsättning på Stieg Larssons böcker.

Eden utspelar sig bland de parisiska klubbkids som ägnade sig åt ”French touch” – en sorts fortsättning på Garage-housen. En stil som skapades i Chicago, formades i New York och när den nådde Paris blandades med jazz, Italo disco och lite nya samplingar.

I sin renaste form var den väl mest en sorts uppdaterad disco. ”Alldeles för mycket saxofon” som en gammal dj från Paris jag råkar känna, uttrycker det. För säkerhets skull låter regissören Daft Punk dyka upp tre gånger i filmen för att påminna om att den faktiskt var hipp på riktigt.

Den spelades i alla fall på klubben Respect som bland annat höll till på gayklubben Queen på Grand Boulevards (i filmen kallas den King). Där hördes akter som Paul Johnson, Bob Sinclair, Romanthony och Catalan FC. Dimitri from Paris och Etienne de Crecy tittade in. Cassius, om ni minns dem, var säkert där.

Och det kanske är svårt att vaska fram en handling ur den där miljön. Det går i alla fall inte att berätta den klassiska storyn om unga revoltörer som kämpar sig upp mot alla odds. Hela den parisiska housescenen var ganska medelklassig i jämförelse med dåtidens techno. Glöm inte att Daft Punk kom från högborgerliga Neuilly och Justice från det direkt lyxiga Versailles.

I brist på bättre gör filmmakarna stor poäng av den småborgerliga moralkakan att en house-dj som inte gifter sig och skaffar barn blir en rynkig gammal knarkare.

Ändå lyckas den här sömniga sekvensen rörliga bilder göra mig sentimental. Plötsligt dyker det upp stroboskopsnabba minnesbilder av människor man lärt känna i discodunklet. Partymonstren som inte flaxade hem i tid. De där man aldrig visste vad de jobbade med. Om de ens jobbade.

Jag blir nästan lite förbannad när det dyker upp en tår i ögonvrån.

Respect.

FAKTA

FILM

Eden

Regi Mia Hansen Løve

Manus Mia Hansen Løve

Längd 131 min

(2014)

Premiär 14 augusti