ÅSIKT

Vi hade behövt henne idag

Malin Krutmeijer ser filmen om den stora romska aktivisten Katarina Taikon

1 av 2 | Foto: ULLA LEMBERG/ARKIV
Katarina Taikon, 1976.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är stilenligt att Katarina Taikon dimper ner mitt under den smärtsamma debatten om romer som tigger på gatorna.

Sveriges stora romska aktivist hade garanterat haft mycket att säga om förslagen på tiggeriförbud, SD:s reklamkampanj i Stockholms tunnelbana och kommunernas handfallenhet inför de människor som använder EU:s fria rörlighet för att försöka få någon liten del av det europeiska välstånd som de så länge hållits utanför.

Katarina Taikon är död sedan tjugo år, men hennes röst ljuder klar och stark i Lawen Mohtadis och Gellert Tamas dokumentärfilm Taikon, som har världspremiär idag på Way out west.

Filmen, som bygger på Mohtadis biografi Den dag jag blir fri, är full av fantastiskt material. Genom privata bilder, arkivfilm, tv-sändningar blir Katarina Taikons resa från tältläger och analfabetism till samhällsdebattens centrum levande. Vänner och familj, framför allt systern Rosa Taikon och dottern Angelica Ström, lägger bitar till pusslet. Det är en vacker, rörlig film som undgår den stela talking heads-form som annars ofta präglar genren.

Mohtadis och Tamas film lägger tyngdpunkten vid Katarina Taikon som aktivist. Det är i den egenskapen hon har sin självklara plats i svensk politisk historieskrivning, och de klassiska Katitzi-böckerna är en del av hennes politiska gärning.

Efter att ha flytt ett tonårsäktenskap flyttar Katarina Taikon till Stockholm. Det är här hon och Rosa kommer i kontakt med konstnärer, författare och musiker. Diskussionerna om världen och livet går höga, och systrarna är också med i en film av Hampe Faustman där de instrueras att inte artikulera sig så väl – de ska ju föreställa exotiska zigenerskor. Klippet från Smeder på luffen där de pratar en påklistrad, rudimentär svenska är genant att se idag.

1963 slår Katarina Taikons bok Zigenerska ner som en bomb i offentligheten. Här ringar hon in just exotismen som ett problem, och går till attack mot Ivar Lo-Johansson som annars betraktas som en romernas förkämpe. Hon stormar mot Sveriges systematiska diskriminering av romer.

Från och med nu lever Katarina Taikon ett hektiskt liv. Hon har tre barn, driver en glassbar och samtidigt har hon i ett slag blivit ett viktigt språkrör. Vid den här tiden bor romer fortfarande i läger och nekas skolgång, och det är detta hon siktar in sig på att förändra – med en osviklig näsa för rätt kontakter. 

Hon får till en romsk del i socialdemokraternas förstamajtåg. Tillsammans med andra aktivister ansluter hon romernas sak till en bred, internationell rörelse som innefattar såväl den amerikanska medborgarrättsrörelsen som den koloniala befrielsekampen. Och de åstadkommer förändring: skola och bostad åt Sveriges då omkring 900 romer.

Det är fantastiskt att få se klippen där Katarina Taikon agiterar och debatterar. Hon är karismatisk, retoriskt skicklig, humoristisk och snabbtänkt. Som gjord för den politiska kampen i rampljuset. Men den slet på henne, på äktenskapet med fotografen Björn Langhammer och på familjelivet.

Filmen kunde ha tecknat en individualistisk framgångssaga av den sort som vår samtid älskar: om en mirakulös flicka från samhällets botten, som lär sig skriva sent, blir en respekterad politisk röst och en älskad barnboksförfattare. Istället växlar den ljus med skuggsidor, och visar aktivismen som nödvändighet, inte som ett ärorikt val.

Mot slutet har filmen tecknat ett levande porträtt av en kärleksfull, urstark och väldigt bräcklig människa. Lika mycket som hon njuter av att skriva Katitzi-böckerna, och av det enorma genomslag de får hos en hel generation barn, lika hårt tar hon motgångarna.

När hon försöker få regeringen att släppa in 47 franska romer går hon bet. Intressant nog anser hon att de borde ges flyktingstatus. Det får de inte – ”tänk om det blir en invasion av zigenare” resonerar politiker – och det är en fråga som pekar rakt in i samtiden.

Också idag söker romer förgäves asyl i andra länder än dem där de behandlas som tredje klassens medborgare. Eller så kommer de inom ramen för EU:s fria rörlighet, men får sällan jobb här utan tigger och lever i tält och husvagnar. De faller, som alltid, mellan stolarna i systemet och ingen med verkligt inflytande verkar vilja fånga upp dem. Historien upprepar sig. Det enda vi lyckats blivit av med är exotismen – den fria, vilda Singoalla är död sedan länge.

Kvar är bilden av en ”röra”, folk som ”smutsar ner” i parker och på parkeringsplatser och solkar vår köpglädje med vaga skuldkänslor när de tigger utanför butiker. 

Vi hade behövt Katarina Taikon idag. Den europeiska samtiden, präglad av flyktingkatastrofer, murar, rasism och högerpopulism, ropar efter en ny röst av hennes kaliber. Någon, eller ännu hellre många, som brinner, kan och orkar slå sig in till politikens centrum.

Fotnot: Recensionen skrevs efter en förhandsvisning i augusti.