ÅSIKT

Lång het sommar med Houellebecq

Johanna Frändén om ett kulturbråk som nu når zenit

Franske stjärnförfattaren Michel Houellebecq fajtas med pressen.
Foto: TT
Franske stjärnförfattaren Michel Houellebecq fajtas med pressen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är fortfarande semestertider i Frankrike och i dag nås zenit i det som landets kulturredaktioner kommit att kalla Houellebecq-sommaren. I Sverige hade vi förmodligen nöjt oss med benämningen årets kulturbråk.

När Le Monde-journalisten Ariane Chemin kontaktade Michel Houellebecq för en artikelserie som tidningen hade för avsikt att tillägna honom under augusti blev svaret inte bara nej, utan ”nej, jag vägrar att prata med er och kommer att säga till min omgivning att göra samma sak”.

Den franske bästsäljarförfattaren hälsade också att han inte skulle tveka att stämma Le Monde om de började rota i hans privatliv, och kopierade för säkerhets skull in halva landets intellektuella elit i adressfältet i sitt mejl till tidningen.

Olyckligt nog för Houellebecq blev hans svar ett ­lysande bevis för Ariane Chemins tes att han styr både sin image och sitt entourage med järnhand.

”Pratar jag med er får jag sparken” säger en anställd på förlaget Flammarion som ger ut Houellebecq i Frankrike till Le Monde. ”Han är en sorts tyrann”, ”en kinesisk kejsare med ett hov som lyder” konstaterar andra i hans närhet.

I vad som verkar vara en mindre hämndaktion bestämde sig Michel Houellebecq i stället för att ställa upp på en intervjuserie i fem delar i konkurrentbladet Le Figaro. Under vinjetten ”En sommar med Houellebecq” pratar han om litteratur, religion och nationell identitet och hävdar att den största nackdelen med att vara känd är att ”bli jagad av media, just nu Le Monde”.

Huruvida han verkligen är ett offer för snokande journalister är väl en definitionsfråga, men att Michel Houellebecq åtnjuter rockstjärnestatus långt utanför de litterära kretsarna i Frankrike är inga nyheter. Hans romaner är de mest lånade på landets bibliotek, han är den mest översatta franska samtida författaren i världen.

När senaste romanen Soumission (2015), som gestaltar ett framtida Frankrike under muslimskt politiskt styre, släpptes i januari tävlade nyhetsmagasinen på tv om att få Houellebecq med direkt i 20.00-studion.

Michel Houellebecqs relation till fransk press är en lång och sårig historia. Som ung frilansade han som skribent för olika kvinnomagasin, en miljö han återger i romanen Refug (2005) och i flera av hans verk förekommer tjuvnyp på franska dagstidningar. I Kartan och landskapet (2010) är det just Le Monde som felbedömer huvudkaraktärens talang och i Soumission beskrivs samma tidning som en politiskt korrekt medlöpare som väjer för att berätta sanningen om det förestående muslimska maktövertagandet.

Det kusliga faktum att ­romanen släpptes i handeln samma datum som massakern på Charlie Hebdo, och att en Houellebecq-karikatyr dessutom prydde förstasidan av satirmagasinet samma dag, har också gjort honom till en centralfigur i den yttrandefrihetsdebatt som följt på ­attentaten i Frankrike.

De båda franska dagstidningarna ­befinner sig drygt halvvägs in i publiceringen av sina respektive Houellebecq-serier. Hittills har vare sig författarintervjuerna i Le Figaro eller djupdykningarna i hans bakgrund hos Le Monde skapat några större återverkningar.

Huvudpersonen själv lär däremot få leva med den aningen bipolära bilden av en författare som inte tvekar att testa gränserna för vad som får ­sägas och skrivas, men samtidigt hotar dem som studerar honom på nära håll med rättsliga repressalier.