ÅSIKT

Grundlöst svammel

Åsa Linderborg läser Ulrika Kärnborgs slarvigt underbyggda analys av kulturjournalistiken

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det är en genial titel som Ulrika Kärnborg funnit till sin bok om det förändrade medielandskapet, Klickokratin. Även om det inte är Kärnborg som myntat själva begreppet, ger hon det luft under vingarna.

Boken lämnar dock i övrigt mycket att önska, som en del recensenter redan konstaterat. Man kan tycka att Kärnborg fått nog med däng, inte minst här i Aftonbladet, men jag vill ändå lägga några saker till rätta angående det kapitel som rör kulturjournalistiken. Det är nämligen alltför oschyst uppbyggt för att slippa en särskild kommentar i marginalen.

Kärnborg låter mena att vi som arbetar på kulturredaktionerna är obekymrade över utvecklingen (läs: avvecklingen).

Den slutsatsen drar hon efter vinterns stora kulturdebatt mellan förläggare, kritiker och kulturredaktörer om litteraturkritikens status.

Den som följde debatten då vet att ingen – ingen – är nöjd över sakernas tillstånd. Ingen ser optimistiskt på framtiden. Oavsett fögderi delar alla samma djupa, sorgetyngda frustration.

”Det var bättre förr”, skrev jag. Men enligt Kärnborg har jag (och Åsa BeckmanDagens Nyheter) påstått motsatsen, att det snarare är bättre nu än tidigare.

Det var just oron för kulturjournalistikens framtid som föranledde mitt halsbrytande experiment förra hösten. Frida Boisen lade ner kulturredaktionen på GT, med argumentet att sånt material inte klickas tillräckligt mycket.

Jag skrev då en text till försvar för kulturjournalistikens omätbara värde. Vi lade ut texten två gånger på nätet, med två olika rubriker, varav den ena innehöll ordet ”analsex”. Den dubiösa rubben fick 1 200 procent fler klick än den seriösa rubben. Den gick som en raket på mätportalen.

Vilken slutsats ska man dra av det?

Jag tror inte läsarna är mer intresserade av analsex än av kulturjournalistik, och om så vore lägger jag ingen värdering i det, men poängen är en annan: med klickokratins instrumentella sätt att värdera texter får det stillsamma och kärva svårt att hävda sig i konkurrensen.

Kärnborg nämner analsexexperimentet, men inte att det var en pamflett för publicistiska prioriteringar med integritet, det vill säga, sånt som inte är publikfrieri.

Dessutom påstår Kärnborg att texten är skriven av en ledamot i Svenska Akademien.

Man ska vara försiktig med att anklaga folk för att inte ha läst på; man kan ha läst men missförstått och då är det ofta författarens fel. Men den här gången kan jag inte dra nån annan slutsats: Kärnborg har inte läst artiklarna hon refererar till. Hon bara tror att hon vet vad en debatt handlar om, men hon ids inte gå till källmaterialet.

Inte heller kan hon ha läst samtalet som pågick i Aftonbladet Kultur sommaren 2014, om frilansarnas generande kackiga arvoden och villkor i en tid när humaniora och kultur inte längre anses ha nåt värde nånstans – eftersom det inte drar tillräckligt med publik. (I den diskussionen försökte jag få med mina kulturchefskollegor, men jag skrev för döva öron.)

Kulturjournalistiken ser annorlunda ut nu än förut, men Kärnborg beskriver inte på vilket sätt, bara att den utarmats. Och nog finns det massor att kritisera, men det är fegt att inte vara konkret.

Det är svårt att mäta kvalitet och intellektualitet. Den statistik som finns över antal publicerade bokrecensioner är svårtydd. Kärnborg nämner den inte alls.

Jag skulle inte ha tagit upp ovanstående punkter om det inte var för Kärnborgs anklagelse att vi inte tar kulturjournalistikens framtid på allvar. Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen: Vad händer med kulturjournalistiken när tidningarna blir helt digitala? Svaret är att kulturredaktionerna kommer slaktas; man behåller en redaktör som har till uppgift att lägga ut en, max två, texter om dan. Och de artiklarna måste synas.

Om Kärnborg verkligen på allvar var intresserad av de här frågorna, borde hon intervjuat några av dem som faktiskt ansvarar för journalistiken: kulturcheferna, webbcheferna, chefredaktörerna, medieägarna. Men hon har inte pratat med nån som har inflytande eller rent av makt, inte med nån som har ekonomiska intressen av snabba klick.

Istället stämmer hon träff med litteraturkritikern Magnus William-Olsson, som får säga att Aftonbladet Kultur har slutat rekrytera kritiker som är författare. Men inte heller det är sant.

Av Aftonbladets 36 litteraturkritiker är 30 författare. Samtliga nyrekryteringar de senaste sex åren har ett pågående författarskap. William-Olsson har så klart rätt att gå runt på vilka villfarelser som helst, men Kärnborg borde kollat fakta.

Kärnborg borde också förklara varför en författare skulle ha särskilda gåvor att bedöma ett skönlitterärtarbete. Med all respekt för alla andra, men Sveriges bästa litteraturkritiker är Expressens Nils Schwartz, och han skriver inga böcker.

Och vad har valet av litteraturkritiker alls med bokens ämne – klickhysterin – att göra?

Det finns oändligt mycket mer att säga om den här boken, men jag stannar här. Nej förresten, en sak till: Boken inleds med att Kärnborg avhör en debatt på Dunkers kulturhus om vad som händer när Helsingborgs Dagblad plötsligt ägs av Sydsvenskan.

Sydsvenskan representerades där av chefredaktör Pia Rehnquist. Kärnborg beskriver henne som en kvinna ”i skolflickpage och svart postordermundering”.

Jag betvivlar att Kärnborg har en aning om var Rehnquist köper sina kläder, men vad vill hon säga med den beskrivningen? Att en som bär kläder från LO-kollektivets varuhus Ellos inte är kompetent som chefredaktör?

Så vad ska man ha på sig för att inge respekt i Ulrika Kärnborgs fördomsfulla ögon? Hugo Boss, Filippa K, Gudrun Sjödén, Ida Sjöstedt, Marimekko, Marc O'Polo? 

Avslutningsvis: en aspekt av mediekrisen har Kärnborg helt struntat i, och det är den klickekonomi som finns i att skriva om högerpopulismens kärnämnen: islamism och flyktingkvoter. Jag återkommer till den.