ÅSIKT

När Norstedts försöker styra alla

Lanseringen av Millennium-trilogins fjärde del provocerar

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Så är det då dags. Lanseringen av den fria fortsättningen på Stieg Larssons Millennium-trilogi, samtidigt i 26 länder. Projektet har kritiserats sönder och samman redan så när danska Politikens litteraturredaktör Jens Stein Pedersen ryter till om förlagets hårda regler gentemot pressen är det bara ännu ett problem som friläggs.

Norstedts PR-avdelning har försökt tvinga pressen och andra medier att skriva under ett avtal med stränga regler för intervju och publicering. Det betyder att en PR-avdelning styr vad som publiceras. Att litteraturen är en vara vilken som helst har kanske aldrig varit tydligare än så. Det handlar om att sälja, och sälja mer. Det handlar inte om ”litteratur” utan om att ett förlag i kris ska överleva.

Men det är ändå lite värre. Politiken fick inte ens fråga David Lagercrantz om de påhittade, eller uppsnyggade, Zlatan-citaten i hans förra bok. Det är en typ av styrning som varit förbehållen film- och musikvärlden men ännu inte litteraturen. Kultur- och nöjesmedier förvandlas till megafoner – eller, med Stein Pedersens ord, ”horor” – för den mest kommersiella delen av branschen.

När Norstedts ska förklara sig hänvisar man till att intresset var så stort så tidigt, och i maj när USA-pressen började slita i Lagercrantz fanns det ju ingen färdig bok så därför blev det lika för alla: ingen får läsa innan den intervjuar. Alltså ingen får en möjlighet att ställa kvalificerade frågor.

I den "dagbok" som Dagens Nyheter beställde av Lagercrantz och som publicerades i början av augusti – kulturredaktionen blev förlagets marknadsavdelning, om man vill kan man också använda Stein Pedersens ordval – lämnas manuset i början av februari. Så nej, inte fanns det en bok, men säkert något som hade gått att läsa. Hajp skapas som bekant av tillgängliggörandets motsats. Förlaget låtsas exklusivitet, när allt som finns är en professionaliserad fan fiction. Förpackning är allt, innehåll inget.

Jag är egentligen inte så provocerad eller orolig på grund av några enstaka tecken på bokbranschens kommodifiering och redaktionernas maktlöshet. Men tillvänjningen är förödande: Vad gör det med en seriös kulturjournalistik? Vad är det som inte görs, när alla springer åt samma håll och publicerar meningslösa, menlösa, styrda intervjuer?

Det smala, naturligtvis, undersökningen, kritiken. Den som snart ska förhålla sig till vad som kan bli det svenska deckarundrets svanesång.