ÅSIKT

Barnen i krigets helvete

Inga-Lina Lindqvist läser hundra fasansfulla vittnesmål: så drabbades de minsta när Hitler anföll Sovjet

Flyktingar på östfronten under andra världskriget.
Flyktingar på östfronten under andra världskriget.Foto: TT
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Svetlana Aleksijevitj (född 1948).
Svetlana Aleksijevitj (född 1948).Foto: TT

”Vi hade tagit med oss egna spadar, vi grävde och grät. Men de sade: Den som gråter skjuter vi. De tvingade oss att le …”

”De hade hällt kokande vatten över honom i köket – de hade gjort det för att han bad om mat”.

”Snart brände de byn. Och alla människorna. Men vi överlevde, eftersom vi tidigt på morgonen gått ut för att plocka bär …”

Vi – är barnen. De – är soldaterna. Rösterna känns tidlösa, berättelsen lika gammal som mänskligheten själv.

De sista vittnena av Svetlana Aleksijevitj är den andra delen av det dokumentära storverket Utopins röster som nu finns tillgängligt på svenska i sin helhet.

Aleksijevitj har ofta nämnts som en möjlig Nobelpristagare i litteratur och ett pris till henne skulle vara ett pris till en hittills obelönad genre – dokumentärprosan.

Arbetsmetoden som Aleksijevitj använder i samtliga delar av Utopins röster är till synes konstlös intill utplåning. Författaren lyssnar på och återger människors vittnesmål. Hennes närvaro hos dem som intervjuas är lika påtaglig och obestridlig (för att kunna lyssna måste man befinna sig på plats med sin kropp) som hennes frånvaro i själva texten. Hon kommenterar inte, frågorna är bortredigerade, de egna reaktionerna hålls utanför.

Rollfördelningen är rigorös, sträng. Rösterna talar. Författaren förmedlar. Läsaren lyssnar.

Det ser enkelt ut, men allt, precis allt är problematiskt.

Rösterna i De sista vittnena är inte tidlösa. De tillhör barn som växte upp under Stora fosterländska kriget som bröt ut 22 juni 1941 när Nazityskland anföll Sovjetunionen. Mer specifikt handlar det om belarusiska barn.

Belarus (vars koloniala beteckning Vitryssland jag undviker att använda) led oerhört under kriget. Tyska armén gick över gränsen i Brest och folket fick ta smällen när Röda armén retirerade. Byar brändes ner och barn blev föräldralösa, barn masskidnappades för att bli slavarbetare i Tyskland, barn beväpnade sig och slogs med partisanerna eller i den reguljära armén, barn evakuerades och arbetade tolvtimmars pass på fabrikerna bakom frontlinjerna.

Monologerna är korta och explosiva, fasansfulla och omöjliga att värja sig mot.

De sista vittnena kom ut på ryska redan 1985, under Sovjettiden. I bearbetad version kom den 2004. Men visst känns boken sovjetisk, till skillnad från den sista delen i Utopins röster, postsovjetiska Tiden second hand.

De ideologiska historiemarkörerna i De sista vittnena känner jag igen från min egen sovjetiska skolgång. Hur barn gräver ner sina röda pionjärhalsdukar eller vägrar att skiljas från dem med risk för livet. Partisanromantiken. Betoningen av att alla nationaliteter led, inte bara judar. Överhuvudtaget sparsamt med judiska röster. Klassperspektivet – de flesta som talar är barn till bönder. Belarus är fortfarande ett land där bönder är den samhällsbärande klassen. Betoningen av hur man efter kriget förlät tyska fångar och gav dem bröd.

Så nej, texten är inte tidlös. Kriget och våldet är inte eviga och ofrånkomliga. Den frånvarande författaren är inte en neutral förmedlare.

Återstår läsaren. Vad kan hon göra annat än att lyssna?

”Människor som inte har sett hur folk dödar varandra, de är ett helt annat slags människor …”, säger en av bokens exakt hundra röster.

Talet hundra är symboliskt. Det är helheten gånger helheten och därför lika osynligt som alltet. Tänk på hur uttrycket ”jag har ju sagt till dig hundra gånger” implicerar en självklarhet som ingen lyssnar på. 

Svetlana Aleksijevitj är inte en optimistisk författare. I en intervju med ryska Novaja Gazeta säger hon: ”Jag kan inte förstå varför/…/ smärtans erfarenhet inte gjort oss renare, starkare, bättre”. Lär vi oss överhuvudtaget något av historien? Varför brinner flyktingförläggningar i Europa?

Barnrösterna som talar i De sista vittnena berättar om vad kriget hade gjort med dem. Minnesluckor. Folkskygghet. Rädsla för rött, för svart, för hundar, för ordet krig. Oförmåga att knyta an. Behov av och skräck inför ensamhet.

Gå in i en valfri svensk skola i dag – där är barnen som sett hur folk dödar varandra.

Vi vet inte vad de har sett. Vi borde fråga.

FAKTA

DOKUMENTÄR

De sista vittnena

Svetlana Aleksijevitj

Övers. Kajsa Öberg Lindsten

Ersatz