ÅSIKT

Kamp med eget språk

Amelie Björck ser Knausgårds sexbandsverk bli lyckad teater

Jessica Liedberg, Sven Ahlström, Ann-Sofie Rase och Gerhard Hoberstorfer i ”Min Kamp”.
Foto: Petra Hellberg
Jessica Liedberg, Sven Ahlström, Ann-Sofie Rase och Gerhard Hoberstorfer i ”Min Kamp”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett givet problem med trenden att dramatisera biografier och romaner i stället för att uppfinna helt ny text är känslan av att det finns ett manus någon annanstans. Inför uppdraget att recensera Min kamp som teater tänker jag att jag, trots alla urskuldanden det kostat under de senaste årens middagsdiskussioner, är glad att jag inte läst särskilt många av sexbandsverkets 4000 sidor. Jag kan se Ole Anders Tandbergs dramatisering utan att i varje ögonblick mäta eller luta pjäsen mot något annat.

När spelet väl börjat inser jag att det kan nog fler. En stor stenbumling tornar upp sig på mitten av en annars naken svart scen. Fyra skådespelare i vardagskläder turas om att vara Karl Ove – som aspekter av ett jag som reagerar på varandra, tröstar, dissar, säger emot. En gubbröst dundrar i högtalarna: det är Pappan som likt en sadistisk storpotät beordrar sin son att äta sitt godis och titta på fotbollsmatchen snällt i soffan. Lyda. Lida. Krympa på ett sätt som gör att man senare, kanske vid fel tillfällen, måste växa megalomant.

Detta är teater med ett eget språk. Det är Vilse i pannkakan eller Beckett eller Envar, fast psykologiskt istället för marxistiskt, absurt, eller religiöst. Stenen kommer inte att rubbas. Den är ensamheten, den monumentala ensamheten i fadersskuggan, ensamheten inför bristen och döden, som varken skrivande eller kärlek helt rår på.

Bumlingen finns inte med i bokserien – men finns där ändå. Ole Anders Tandberg har klippt fram den, och ett textmaterial som betonar pojkmannens inre kamp mer än den yttre. Sverigehatet och syran över samtiden i allmänhet och feminismen i synnerhet som Knausgård ibland låtit skölja över kultursidorna blir inte i sig det viktiga. Iscensättningen öppnar inte för snabba jabbar.

Den vittomskrivna scenen med kastrationsupplevelsen på babyrytmiken är med, men inte för att väcka upprördhet eller motvalls sympati. Vardagens aggressioner iscensätts istället, ofta med desperat humor, som symptom som pekar tillbaka mot stenen.

Pjäsen liksom förklarar denne jobbige man, vars självskadebeteende inräknar faktiska skärsår, en ohälsosam ärlighet och tvångsmässiga självjämförelser med Hitler.

Passagen där han ingående beskriver hur han undviker att gå på toaletten för att efter ett par dagar få känna njutningen i att pressa tillbaka och kontrollera skitkorven den när den vill ut, blir på en gång rolig och fruktansvärt hemsk när de fyra skådespelarna temperamentsfullt och jämstarkt illustrerar kampen och smärtan.

Skitkorven: en stinkande metafor inte bara för Boken eller för en homoerotisk narcissistisk fallos, utan för själva livet. Att behålla det eller släppa det.

Just det som pjäsens deprimerade Karl-Ove föraktar sig själv för mest för: att han är för ”feg” för att klippa alla band och ägna sig helt åt skrivandet – är det han borde beundras för. Detta att han inte släpper taget, utan har samma slags mod som många kvinnliga genier haft. Modet att stanna kvar i familjesnärjet, som skrivande bitterfitta under de tuffaste åren. Uppenbarligen kan det bli riktigt bra, både i bokform och som teater.

FAKTA

TEATER

Min kamp

av Karl Ove Knausgård

Regi & bearbetning: Ole Anders Tandberg

Scenografi: Erlend Birkeland

I rollerna: Sven Ahlström, Gerhard Hoberstorfer, Ann-Sofie Rase, Jessica Liedberg

Scen: Stockhoms stadsteater, Lilla scenen

Speltid: 2 tim 40 min