Så gjordes vi till små kapitalister – och blåstes på pengarna

Den amerikanska bolånebubblan har spruckit och världens börser faller. Kursfallet för någon vecka sedan fick Financial Times att dra paralleller till börskraschen på 1930-talet. Det här skapar en global rädsla för recession och massarbetslöshet, men också en oro för att miljoner enskilda människor ska bli av med sina spar- och pensionspengar. Det senare gäller inte minst i Sverige. Här äger 70 procent av befolkningen aktier, antingen direkt eller via fonder. Vi har dessutom ett världsunikt pensionssystem som tvingar oss att investera en del av våra pensionspengar i fonder. Om man räknar in dessa tvångsinvesteringar så äger 94 procent av Sveriges vuxna befolkning andelar i någon typ av fond. Inget annat land kommer i närheten av den siffran.

Hur gick det till när vi svenskar gjorde oss så här sårbara för spekulationsbubblor? Frågan besvaras i två nyligen utkomna arbeten.

I avhandlingen Folkets fonder? gör språkvetaren Claes Ohlsson en rejäl genomgång av de ändlösa kampanjer som banker, försäkringsbolag och statliga myndigheter under årens lopp producerat för att få oss att investera i fonder. Övertalningskampanjen mjukstartade på 1970-talet, kom igång på allvar under 1980-talet och nådde stormstyrka mellan 1989 och 2000, då vi fick vårt nya pensionssystem med dess inslag av obligatoriskt fondsparande.

Claes Ohlsson visar hur bankerna under alla dessa år försökt att ”domesticera” fondsparandet, det vill säga förvandla det till något självklart och nödvändigt i svenska folkets medvetande, genom att underminera vår tillit till det offentliga pensionssystemets stabilitet. Se till exempel SE-bankens broschyr Börja spara till pensionen nu från 1997:

”60-tal

Största möjliga lycka, till så många som möjligt

80-tal

Största möjliga lycka till många, om möjligt

90-tal

Största möjliga lycka till många, omöjligt?”

Denna närmast poetiska text beskriver obegripligt nog ett land som faktiskt blev allt rikare mellan 1960-talet och 1990-talet. Liknande manipulativa budskap har i decennier sköljt över oss via affischpelare, tidningsannonser, reklamutskick och radio- och tv-reklam.

Bankerna ville naturligtvis åt våra pengar. Men det finns också en djupare förklaring till kampanjerna. Claes Ohlsson hänvisar till en berömd artikel som den kanadensiske statsvetaren Adam Harmes skrev i New left review 2001. Harmes menar att kampanjen för individuellt fondsparande egentligen är ett sätt att sälja in en politisk nyliberalism som det visat sig omöjligt att pådyvla folk på annat sätt.


Drömmen om nyliberalismen är drömmen om ett samhälle som helt tillfredsställer näringslivets och finansmarknadens önskemål. Det är samhällets uppgift att pressa upp börsvärdena, hålla nere skatterna, motverka krav på sociala skyddsnät, erbjuda en ”flexibel” arbetsmarknad och ge kapitalet maximal rörelsefrihet.

Problem är, som Naomi Klein visar i Chockdoktrinen, att nyliberalismen inte någonstans i världen kunnat förverkligas på demokratisk väg. Folk vill inte ha den, eftersom den uppenbarligen gynnar en liten elit på de mångas bekostnad. Där delar av nyliberalismen har förverkligats har det skett i skydd av naturkatastrofer, krig, statskupper – och mer eller mindre konstruerade ekonomiska kriser.

Detta är enligt Adam Harmes skälet till att finansindustrin och nyliberala politiker försöker skapa vad han kallar för en massinvesteringskultur, där hela befolkningen investerar på börsen. Om bara tillräckligt många övertalas att försöka spekulera sig till en individuell välfärd i konkurrens med andra, så kommer det att skapa en upplevelse av att löntagare och det globala finanskapitalet har gemensamma intressen. Intresset minskar för kollektiva lösningar, och finanskapitalets värderingar vinner terräng.

Massinvesteringskulturen är alltså ett försök att introducera nyliberalismen bakvägen. Men Adam Harmes konstaterar att även massinvesteringskulturen stött på patrull runt om i världen. Folk kan visserligen lockas av finansinstitutens löften om en guldkantad ålderdom, men eftersom de flesta saknar förmögenhet, är de hänvisade till att spela med pengar som de inte har råd att förlora.

Snarare än att släta över motsättningar mellan dem som har och dem som inte har tycks skillnaderna understrykas.


Fondindustrins mest ambitiösa försök att lägga beslag på folks pensionspengar har skett i Sverige. Sedan år 2000 lever staten i symbios med den privata fondindustrin genom att i lag tvinga hela befolkningen att spara ungefär 13 procent av sina pensionspengar i fonder, en nästan ofattbart god affär för en fondindustri som tar procent på det insatta kapitalet oavsett om fonderna går upp eller ned i värde. Konstruktionen fick namnet Premiepensionssystemet och sköts av statliga Premiepensionsmyndigheten, PPM.

Institutet för framtidsstudier har rapporten Mellan folkbildning och fondrådgivning. Nya perspektiv på pensionssystemet gått på djupet med premiepensionssystemet. Resultatet visar med skrämmande tydlighet att syftet aldrig varit att ge oss en maximal pension, utan att försöka sälja in just den massinvesteringskultur som Adam Harmes talar om. Folket skulle tvångsutbildas till att bli små kapitalister. Här finns bland annat en intervju med en ekonom, som berättar om sitt samtal med Bo Könberg, den folkpartistiske huvudarkitekten bakom pensionsreformen: ”Så jag sa till Könberg att om man vill få upp hushållens sparande då ska man ju skapa ett system som upplevs som osäkert. För om man skapar stabilitet är det ju snarare så att folk upplever att de inte behöver spara.”

Centerpartisten Åke Pettersson sa att en ”gigantisk folkbildningsinsats” krävdes och moderaten Margit Gennser menade att svenskarna skulle behöva gå igenom en tio-femton år lång ”inlärningsprocess”.


De borgerliga politiker som skapade premiepensionssystemet hade som mål att få svenskarna att göra ”aktiva val” bland hundratals fonder. De som inte kunde förmås att välja skulle få sina pengar placerade i en statligt administrerande fond särskilt skapad för icke-väljare, den så kallade Premiesparfonden. Det fanns dock en risk med arrangemanget. Om alla lät bli att välja så skulle resultatet bara bli ännu ett kollektivt system där alla sparar i en enda fond, och sedan solidariskt delar på det eventuella överskottet som fonden genererar. Detta ville man till varje pris undvika.

PPM fick därför i uppdrag att via reklambyråer trumma ut budskapet att den som ”informerade sig” och ”engagerade sig” i sitt fondval mer eller mindre kunde räkna med att belönas med en högre pension än andra. De som inte ville välja fond anklagades i kampanjmaterialet för att ”skita i allt” och icke-väljarna fick snabbt namnet ”soffliggare” av ekonomijournalister som såg det som sin uppgift att hjälpa staten att ”utbilda” svenskarna.

Men nu vet vi att allt tal om värdet av ett ”aktivt val” var bluff. I rapporten från Institutet för framtidsstudier citeras forskning som visar att det mest rationella alternativet är att inte välja fond. PPM försöker numera tona ned sina uppmaningar till aktiva val. Man befinner sig till och med i den absurda situationen att självaste chefen för PPM:s egen fond- och finansavdelning, ekonomen Daniel Barr, tillhör de 2,4 miljoner svenskar som, med PPM:s eget språkbruk, ”skiter i allt” och låter bli att välja. I en intervju i LO-Tidningen sa han nyligen att icke-väljarnas fond har de bästa förutsättningarna för att ta hand om hans pengar.

Mycket talar för att politikerna som skapade premiepensionssystemet ljög medvetet när de påstod att det var så fördelaktigt att aktivt välja fonder. De byggde nämligen in en regel i premiepensionssystemet som säger att den som en gång aktivt valt fonder därefter inte har rätt att flytta tillbaka pengarna till icke-väljarnas fond – trots att den är bäst och dessutom har låga avgifter. Den som gör ett aktivt val trampar alltså i en fälla som det aldrig går att komma ur. Det primära syftet var uppenbarligen att göra svenskarna till fondinvesterare, antingen de ville det eller inte.

Premiepensionssystemet har blivit ett fiasko. Av de unga sparare som kom in i systemet 2007 lät över 98 procent sina pengar gå till icke-väljarnas fond. Detta är ett hårt slag för banker och näringslivsorganisationer som med jämna mellanrum kräver att barn ska utbildas i pensionssparande; man vill tvinga trettonåringar att oroa sig för sin ekonomi som pensionärer. Så desperat är man.

Bankernas 25 år långa kampanj har dock lyckats i den meningen att många svenskar övertygades om att ”vi” som jobbar i längden inte kommer att ha råd att försörja ”dem” som är pensionärer. Så skapades en misstro mot det gamla pensionssystemets stabilitet som i sin tur gjorde det möjligt för politikerna att nästan utan diskussion introducera ett nytt pensionssystem som just skapar ett behov av privat extrasparande. Det nya pensionssystemet är visserligen till största delen fortfarande ett rullande system där dagens unga betalar till dagens gamla, utan att pengar behöver sparas i årtionden. Men de unga garanteras numera att aldrig behöva betala ”för mycket” till pensionärerna och när systemet slår igenom fullt ut om några år kommer det knappast att kunna ge ett drägligt liv åt alla gamla. Inte därför att de gamla är ”för många” utan därför att de unga helt enkelt betalar in för lite pengar.

Syftet är att unga, arbetande människor ska ha kvar mer pengar i plånboken efter skatt.

Men detta är, som företagsekonomen Dick Forslund konstaterar i rapporten, inte någon vinst. Extrapengarna måste de unga ju satsa på börsen i hopp om att de ska växa och ge en dräglig ålderdom om 40–50 år. Det enda som egentligen hänt är att fondindustrin får möjlighet att sno åt sig ränta på våra pensionspengar, och att vi allihop blivit en smula mer egoistiska i vår syn på gamla människors behov av försörjning.

Om börsen sedan råkar krascha strax innan några hundra tusen av oss behöver gå i pension så står vi där, i vad Dick Forslund träffande beskriver som en ”kollektiv ensamhet”. Hundratusentals ensamma pensionärer som investerat och förlorat, sida vid sida. I det läget är det för sent att börja ropa på solidaritet mellan generationerna.

När den senaste börsbubblan nu spricker så svider det till i bröstet på många av oss. Kanske är det i själva verket en försmak av den kollektiva ensamheten vi känner. Den som vi dömt oss själva till som pensionärer. Då är det rätt tid att fundera på vem det är som tjänar på vår ensamhet. Kanske skulle vi trots allt må bättre om vi hjälptes åt.