Från frihetsdröm till blodigt hat

Torsten Kälvemark om boken för alla som vill förstå Ukrainakrisen

Brödrakriget En prorysk rebell med en ukrainsk flagga vid en erövrad militärpostering i östra Ukraina.
Foto: AP
Brödrakriget En prorysk rebell med en ukrainsk flagga vid en erövrad militärpostering i östra Ukraina.
BOKRECENSIONER

Ukraina måste få välja sin egen väg. Så heter det ofta på välmenande ledarsidor. Tanken är god men frågan är bara vad som är Ukraina.

Pröva gärna att omformulera satsen: Irland måste få välja sin egen väg. Då vet vi att den inte fungerar. På den betydligt mer begränsade yta som den gröna ön utgör har det länge funnits två olika viljor.

En har med nationalistisk lidelse velat se hela landet under en gemensam regering. En mindre del av befolkningen har med samma heta känslor slagit vakt om gemenskapen med en angränsande stormakt och fått militärt stöd därifrån. Det tog många år av ömsesidig terror innan dagens relativa lugn inträtt men ännu är såren inte helt läkta.

Den brittiske historikern Richard ­Sakwa visar övertygande i sin bok att Ukraina lider av samma kluvenhet. I väst finns en nationalism som vill se ett enhetligt styrt och kulturellt likriktat land med ”ett språk och ett sinne” – för att nu låna ett slagord från det förra seklets fennomaner. I öster vill en del av befolkningen behålla ett mer pluralistiskt samhälle med flerspråkighet och decentralisering och historiska band till en angränsande stormakt.

Det är en kluvenhet som har lett till ett våldsamt inbördeskrig där den ena sidan stöds av ett militärt starkt Ryssland och den andra sidan kämpar med en illa utrustad armé, stödd av nationalistiska frikårer.

Omkring 8 000 människor har dödats i dessa kamper. Hundratusentals har flytt sina hem. UNHCR har grovt uppskattat antalet internflyktingar inom Ukrainas gränser till 1,3 miljoner. Samtidigt har cirka 660 000 ukrainare flytt till Ryssland.

Sakwa talar i sin föredömligt analytiska framställning om en ”monism” som en gång för alla vill göra sig av med det ryska och sovjetiska arvet. Den har sina rötter i västra Ukraina, särskilt i de områden där ryska, habsburgska eller polska maktambitioner har mötts i historien.

Mot den står en ”pluralism” som vill behålla den mångfald som alltid existerat på det stora ukrainska territoriet. Efter februarirevolutionen 2014 har monismen blivit den statsbärande ideologin i Kiev och det är mot den som rebellerna i Donbass med hjälp av ryska vapen kämpar.

Sakwa är professor i rysk och europeisk politisk historia vid University of Kent och han är väl skickad att analysera de intrikata spänningsfälten i Östeuropa och Ryssland. Han har själv polsk bakgrund och har dokumenterat sig som specialist på det moderna Ryssland bland annat genom en inträngande studie av Putins maktspel och genom en uppmärksammad bok om Chodorkovskij-affären.

Bokens nyktra och faktabaserade analys gör den till nödvändig läsning för alla som vill förstå Ukrainakrisen och dess bakgrund. Sakwa redovisar noggrant ukrainsk politik från Sovjetunionens sammanbrott och framåt. Han går igenom de viktigaste vändpunkterna, från den orangefärgade revolutionen 2004 till Majdanupproret 2014.

I det senare sammanhanget pekar han på hur en från början fredlig folkrörelse mot slutet kidnappades av de militanta nationalisterna, något som speglas i det faktum att omkring 15 poliser miste livet vid sidan av närmare hundra civila. Det var inte bara regimen som hade krypskyttar i sin tjänst.

Händelserna kring Majdanrevolten visade också på EU:s impotens när det gällde den politiska utvecklingen. I stället för att försöka hålla fast vid den överenskommelse om framtida val som undertecknades av de tre utrikesministrarna från Frankrike, Polen och Tyskland den 21 februari 2014 kom EU att utan protester bli passiv åskådare till utvecklingens egen logik, en logik som i stället välkomnades av ledande amerikanska politiker.

Redan den 11 december 2013 hade ju den amerikanska toppdiplomaten Victoria Nuland i ett avlyssnat telefonsamtal skisserat sammansättningen av en ny regering under utropet ”Fuck the EU!”. När nu den gamla regimen störtades var det just dessa planer som realiserades.

Samtidigt passade de segerrusiga nationalistpolitikerna på att förbjuda ­ryskan som ett andra nationellt språk, ett beslut som aldrig genomfördes men som ändå direkt tände motrevolutionens eld i landets östra delar. Ryssland, som såg sina intressen kring flottbasen på Krim hotade, skyndade sig att annektera halvön.

Självfallet anser Sakwa att Rysslands återtagande av Krim efter 60 år som ukrainskt territorium inte genomfördes på ett folkrättsligt acceptabelt sätt även om det säkert fanns en stor folkmajoritet för beslutet.

Kritiken från väst bemöts av Ryssland med hänvisning till det prejudikat som utgörs av Kosovos ensidigt utropade självständighet och enligt Sakwa borde det utifrån den parallellen ligga i allas intresse att få saken prövad i en internationell domstol. Fast ingen tror ju på allvar att Ukraina ska få tillbaka Chrusjtjovs present, lika lite som att Kosovo ska återförenas med Serbien.

För Sakwa har EU haft en delvis destruktiv roll. Man har under senare år övergett sin ursprungliga ideologi som en överbryggande och medlande fredsfaktor på en historiskt krigshärjad kontinent. I stället har man tagit på sig rollen som något slags civil gren av Nato.

Associationsavtalet med Ukraina förutsatte en anslutning också till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, något som för Ryssland (och många ukrainare) av naturliga skäl sågs som överskridande av en röd linje. Det östliga partnerskapet, med Carl Bildt och den polske utrikesministern Sikorski som främsta arkitekter, kraschade i Ukraina mot verklighetens betongvägg.

Richard Sakwa konstaterar att begreppet ”vägval” utifrån denna överideologi kom att handla om något slags tvång att välja block i det kalla krigets efterföljd. Det användes som ett vapen mot dem som hävdade att länder har en historia och en geografisk placering och att ett val måste ta hänsyn till vilken inverkan det kommer att ha på andra länder. Som han uttrycker det: ”Detta är inte ett postulat för en cynisk realpolitik eller pragmatism, utan vanligt sunt förnuft – en uppenbar bristvara i Ukraina­krisen”.

Sakwa går inte in närmare på Carl Bildts roll men för en svensk är det omöjligt att läsa boken utan att fundera över den svenske utrikesministerns högst privata twitterpolitik. Han trotsade ju vanlig diplomatisk praxis genom att vandra omkring på Majdan under högerextremisternas vajande fanor.

Han försökte inledningsvis förklara massakern i Odessa som ytterligare ett ryskt attentat mot ukrainsk självständighet. Mest pinsamt var kanske hans upprepade garanti för att det plötsligt regeringsbärande partiet Svoboda bestod av ”goda demokrater”.

Hur djupt de demokratiska idealen suttit hos detta parti kunde man se i Kiev den 31 augusti i år när just företrädare för Svoboda tillsammans med andra högerextremister attackerade parlamentet och tre människor omkom. Syftet med attacken var att torpedera Minskavtalet.

För dessa grupper är nämligen den framförhandlade freden en torpedering av deras nationalistiska dröm. Varje tal om begränsad autonomi är förhatligt. En federalism av den typ som gör att Belgien och Schweiz fungerar som sammanhållna stater kan för övrigt ingen ukrainsk politiker nämna utan risk för politiskt självmord.

Dessutom ligger Svoboda och andra ultranationalister bakom den lagstiftning som nu gör det till en nationell plikt att hylla de paramilitära grupper som under 40-talet (delvis i samarbete med nazisterna) mördade tiotusentals polacker och judar i etniska rensningar. Inget europeiskt land, inte ens Ungern, har gått så långt i sin historierevisionism.

För att återvända till Sakwa så är han inte ute efter att diskreditera Ukraina och urskulda Ryssland. Han känner verkligen Putins idévärld och dagens ryska ideologi inifrån. Men som den forskare han är vill han ha balans och fakta i diskussionen.

Han beklagar att Ukraina långt före dagens ryska inblandning var en stat i sönderfall genom fraktionsstrider, brist på politiskt ledarskap och oligarkiskt styre. Han visar hur Ukrainas BNP har sjunkit sedan 1992 medan den i grannlandet Polen har tredubblats. I det sammanhanget noterar han också att delar av den politiska eliten i landet gärna velat lasta den egna misskötseln på andra: ”Det verkar alltför ofta som om Ryssland hålls ansvarigt för alla Ukrainas problem”.

Det är en inställning som vi kunnat se även hos en del av den svenska politiska eliten. Värre är att den attityden tycks finnas kvar inom den svenska utrikesförvaltningen också under den nuvarande regeringen. Så sent som den 12 september framhöll Sveriges ambassadör i Ukraina, Andreas von Beckerath, i en intervju i Kyiv Post: ”Vi tror verkligen att Ryssland har det fulla ansvaret för konflikten i Ukraina”.

Det är ett uppseendeväckande antiintellektuellt uttalande. Ukrainakrisen kan rimligen inte sammanfattas i en så förenklad klyscha. Man får hoppas att hans uppfattning inte delas av de högsta ansvariga på UD.

Verkligheten är nämligen mycket mer komplicerad än så. Ryssland är en stor bov i dramat men EU liksom ukrainska oligarker och ultranationalister måste också bära en del av ansvaret för det rådande eländet. Det visar Richard Sakwa med förkrossande sakkunskap.

FAKTA

SAKPROSA

» Frontlinje Ukraina

Richard Sakwa

Övers. Christer Lundgren

Karneval förlag