ÅSIKT

”En gång hade vi ett liv”

Bitte Hammargren har träffat de rättslösa syriska flyktingarna som lever på nåder i Turkiet

Tröstlös gråt hörs från småbarnen. I detta rum bor en hel familj. Trängseln är stor, rinnande vatten saknas och infektionssjukdomarna sprider sig lätt.
Tröstlös gråt hörs från småbarnen. I detta rum bor en hel familj. Trängseln är stor, rinnande vatten saknas och infektionssjukdomarna sprider sig lätt.Foto: Bitte Hammargren
KULTUR

Innan höststormarna slår in över Egeiska havet gör syriska flyktingar desperata försök att ta sig till den grekiska övärlden och vidare in i EU. Men de mest sårbara har inte råd att betala smugglare. Aftonbladet Kultur mötte ­syrier som fastnat i konfliktens närområde utan en chans att planera framåt.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Vatten måste släpas i stora dunkar. Det är dyrt för utblottade flyktingfamiljer. Kvinnorna hålls ständigt sysselsatta med att försöka hålla barnen rena så gott det går.
Vatten måste släpas i stora dunkar. Det är dyrt för utblottade flyktingfamiljer. Kvinnorna hålls ständigt sysselsatta med att försöka hålla barnen rena så gott det går.Foto: Bitte Hammargren

Samira Hussein lever med en hjärtsjuk man och åtta barn mellan 2 och 15 år i en rivningskåk i Istanbul. Den ligger i gränderna nedanför den stora Süleymaniamoskén. Samira Hussein kommer från staden Homs, strategiskt belägen som en länk mellan Damaskus och Syriens Medelhavskust. En gång kallades Homs för den syriska revolutionens huvudstad. Men Assadregimens artilleri och bombplan har pulvriserat hela stadsdelar.

– En gång hade vi ett hem, en bil, ett liv. Barnen gick i skolan och min man jobbade som chaufför. Här i Istanbul har vi ingenting.

Samira Hussein tar mig milt i armen. Vi passerar en utrymd butikslokal, där det plaskar om fötterna efter regnvatten som läckt in. Hon för mig sedan in i ett kyffe där familjen sover, en fönsterlös skrubb på några kvadratmeter.

Samira Hussein kallar mig för abla, ett artigt tilltalsord som betyder storasyster.

– Abla, jag vill att du ska se hur vi har det. Barnen blir magsjuka på grund av orent vatten och dålig mat. Vi har inga sängar att sova i. Vi önskar att vi kunde ge barnen nya klädesplagg till Eid (islamisk högtid). Vi behöver pengar till el, boende, vatten, mat, medicin, hygien­artiklar. Allt.

På golvet i den fönsterlösa skrubben ligger hennes minsting, Issa, 2 år. Han har diarré och feber.

– Han kan inte behålla maten. Han får bara i sig vatten.

Blöjor har inte familjen råd med. Rinnande vatten finns inte i fastigheten. Vatten för att dricka, tvätta och hålla rent måste bäras i stora dunkar. Vattnet är inte gratis.

Syrier lever på nåder i Turkiet. De kan inte få flyktingstatus. De klassas formellt som ”gäster” i landet. Många känner inte ens till sina sociala rättigheter, men bland annat akutvård har de rätt till. Och lille Issa har blivit undersökt av en turkisk läkare.

– Men vi kunde inte betala för blodprov. Så doktorn skrev ut ett recept mot den infektion som han tror att Issa lider av. Men vi har inte haft råd att hämta ut medicinen, säger Samira Hussein medan Issas syskon flockas runt henne.

Jag har slagit följe med turkiska privatpersoner som vill bistå de mest utsatta. Någon tar en mobilbild av läkarreceptet för att hämta ut medicinen.

Den kostar mer än hälften av de 300 lira (830 kr) som Samira och hennes man betalar i månaden för sitt usla boende. De betalar inte hyra i egentlig mening, utan snarare ”beskyddarpengar” som hamnar i någon skrupelfri persons ficka.

– Vi är hungriga, säger 10-åriga dottern Nazira.

Mamman visar hennes såriga hårbotten. Det ser ut som om hon har fått löss.

Vissa basbehov kan vi, som besöker de syriska familjerna, hjälpa till med. Men är det någon idé att köpa schampo till Nazira, när familjen saknar tillgång till dusch och rinnande vatten?

För att det ska bli någorlunda rättvis fördelning mellan olika familjer skriver mina turkiska följeslagare upp namn, åldrar och särskilda behov för människorna i rivningskåken.

– Det här borde egentligen turkiska myndigheter ombesörja, säger matematikläraren Çagan Korkmaz

FN:s flyktingkommissariat UNHCR basar inte över lägren i Turkiet men kan ta ut kvotflyktingar om de hittar värdländer. I de 22 flyktinglägren nära gränsen mot Syrien, som den turkiska staten basar över, finns mat, tält eller prefabricerade hus, men ingen framtid eller möjlighet för människor att förändra sina liv.

Tillträdet till flyktinglägren är stängt för de flesta. Journalister kommer bara in med särskilda tillstånd. Till och med parlamentariker från oppositionspartier som CHP har blivit nekade tillträde till flyktinglägren.

Eftersom de flesta syrier i Turkiet lever utanför lägren krävs stora insatser för att rädda människor från att hamna i prostitutionsträsk, kriminalitet, tiggeri, underbetalt barnarbete eller från att tvingas sälja sina döttrar till skrupelfria män.

När Turkiet anslöt sig till FN:s flyktingkonvention beviljades landet ett undantag, som innebär att endast européer kan få flyktingstatus i Turkiet. Asylsökande från Asien och Afrika lever i en limbotillvaro, såvida de inte kan betala smugglare för att ta sig vidare eller hör till den lilla skara som antas på FN:s flyktingkvot.

Men det finns lokala eldsjälar som i exempelvis Mersin i södra Turkiet, där syriska änkor fått hjälp att bli egenförsörjande genom att lära sig sy dockor som exporteras till Norge. En stiftelse, som har hjälpt syrier i södra Turkiet, planerar att starta verksamhet i Istanbul där det lever cirka 330 000 syrier.

Men generellt är många turkiska medborgare trötta på de syriska ”gästerna”. När samtidigt Turkiets interna motsättningar trappas upp – för eller emot president Tayyip Erdogan, för eller emot PKK, för eller emot islamister – dras syrierna ofrivilligt in i dessa etniska, politiska eller religiöst färgade konflikter.

En syriska med akademisk examen, gift med en turkisk man och mamma till ett barn som är fött i Turkiet, berättar att hon varken fått permanent uppehålls- eller arbetstillstånd. Hon talar aldrig arabiska i mobilen när hon rör sig ute. Det kan leda till påhopp och glåpord.

En syrier i Gaziantep nära gränsen i söder delar in de turkiska medborgarna i två kategorier:

– De som stöder president Erdogan har ofta medkänsla med syriska flyktingar. Men de som är emot Erdogan säger: ”Låt oss tala klarspråk. Vi vill inte ha några syrier i vårt land. Det är ert fel att vi turkar är trångbodda. Ni tar våra jobb, dumpar lönerna för turkiska arbetare och driver upp hyrorna till det dubbla.”

Men han tillägger att det finns Erdogankritiker som visar sympati med syriska flyktingar.

– Språkförbistringen mellan turkar och syrier, bristen på kommunikation, är nog en förklaring till problemen, säger mannen som själv blivit slagen medvetslös av turkar som inte vill ha syrier i sitt land. Nu försöker även han söka sig till något EU-land.

En mulen septemberdag hålls en liten demonstration i Istanbul för att uppmärksamma turkarna på syriernas svåra tillvaro. ”Ingen människa är illegal” står det textat på plakaten på turkiska, arabiska, kurdiska och armeniska.

Men de flesta förbipasserande är likgiltiga. Protesten dränks av fredagsbruset på shoppingstråket nära Taksim.

På gatorna syns dock tiggarbarnen, en del syriska och en del romska från Turkiet. Myndigheterna tycker att tiggande barn stör gatubilden. En kväll krypkör en vitmålad skåpbil längs promenadstråket Istiklal i Istanbul. Civilklädd polis går före och griper tiggande barn, mammor och funktionshindrade. De gripna fotograferas av en civilklädd polisman innan de bryskt slängs in i skåpbilen.

– Mamma, mamma, hjälp, hör jag ett förtvivlat barn ropa, medan skåpbilens dörrar slås igen utifrån.

Snart fyra år efter utbrottet av upproret och inbördeskriget i Syrien, känner sig syrierna i Turkiet allt mindre välkomna.

Bitte  Hammargren

Frilansjournalist och författare med fokus på Turkiet och Mellanöstern

FAKTA

Antalet syriska flyktingar i Turkiet tros nu överstiga två miljoner. Av dem bor 260 000 i ­läger. Övriga, närmare 90 procent av syrierna i Turkiet, bor utanför de regeringskontrollerade lägren. De flesta bor i storstäder som Istanbul eller i Hatayprovinsen respektive Gaziantep i söder.

Turkiska människorättsorganisationer och Amnesty International vittnar om åtskilliga fall av brutalitet mot flyktingar vid gränserna. I söder har många blivit handgripligen tillbakavisade, ibland med misshandel, ibland med skarp ammunition.

Vid landgränsen i väster, mot Schengen, hindras syrier att ta sig vidare västerut in i EU. Men det finns turkiska källor som hävdar att smugglare, som opererar längs kusten vid Egeiska havet, gör så med myndigheternas goda minne.