NAVAJO-KODEN

400 navajoindianer vann kriget i Stilla havet åt USA och dess allierade.

Historien berättas i True Whispers, cherokeeindianen Valerie Red-Horses femte dokumentärfilm om Amerikas urinvånare, nyligen presenterad på Smithsonian museum i Washington.

1942 nådde förlusterna mot japanerna sin kulmen. Orsaken var att fienden snappade upp och avkodade alla hemliga meddelanden. I det läget vände sig Philip Johnson, förbindelseman mellan regeringen och navajoreservatet, till krigsledningen i Washington, med en erinran om att indianspråken choctaw och sioux använts som kodspråk i första världskriget. Varför inte gå ett steg längre och kodifiera det outgrundliga navajospråket?

Förslaget accepterades omedelbart. En delegation från försvarsstaben besökte reservatet i New Mexico för att rekrytera ”Code Talkers”. En sådan skulle tala flytande navajo och engelska, ha snabb uppfattningsförmåga, gott minne och bra fysik. 29 unga män uppfyllde kraven.

På bara 13 veckor utarbetades en kod där varje engelsk bokstav ersattes av en uppsättning navajoord. För en utomstående är det nästan omöjligt att lära sig navajo, och framför allt att särskilja dess tre och betydelsebärande tonarter för en och samma stavelse. Koden var vattentät.

Fram till krigsslutet var drygt 400 Code Talkers i aktion. Fyra av dem dog i strid. Deras uppgift krävde full intellektuell koncentration mitt i stridsinfernot. Varje Code Talker följdes av en livvakt som också hade till uppgift att döda dem ifall fångenskap hotade. Navajokoden var en av krigets mest omhuldade hemligheter.

I samband med visningen av True Whispers berättar Valerie Red-Horse att hon erbjudits att vara medregissör i John Woos spelfilm om Navajo Code Talkers, Wind Talkers, men hon avböjde. ”Man kan inte göra en film om Code Talkers utan att ha med navajofolkets historia”, menar hon. Min film, däremot, visar hela sanningen om ett gammalt kulturfolk i ett modernt krig.”

True Whispers är ett film- och fotomontage. Parallellt med berättelsen om Code Talkers löper berättelsen om navajofolkets historia. På 1000-talet kom navajos, då ett nomadfolk, vandrande från Kanada längs Klippiga bergen. I New Mexico och Arizona slog de sig ned bland de bofasta pueblo-indianerna.

I hundratals år levde navajos relativt fredligt. Men när Mexiko blev oberoende 1823 sågs de som ett strategiskt hinder för de amerikanska vägförbindelserna västerut. Washington beslöt att tvångsförflytta dem söderut, till Bosque Redondo vid Pecos-floden. Uppdraget utfördes med största brutalitet av trappern och soldaten Kit Carson, som tillämpade den brända jordens taktik. 8 000 frysande och uthungrade indianer tvingades till en 50 mil lång vandring, som kom att kallas för ”The Long Walk”.

I Bosque Redondo trängdes navajos ihop i ett reservat tillsammans med sitt systerfolk, apacherna. Men här hade de numera jordbrukande navajos svårt att försörja sig själva. ”Det är hopplöst”, rapporterade regeringens general Sherman, ”det skulle vara billigare att inkvartera hela stammen på Fifth Avenue Hotel i New York”.

Efter fyra års förvisning tilläts navajos att återvända hem till sitt gamla reservat, mot löfte att aldrig mer bege sig ut på krigsstigen.

”För navajos är The Long Walk ett fruktansvärt trauma än i dag”, berättar Valerie Red-Horse. ”Förlusten av de heliga markerna är för alltid inristad i deras minne.”

Navajospråket vände krigslyckan åt de allierade. Ändå uteblev hyllningar och parader efter kriget; i all tysthet återvände Code Talkers till sitt reservat med dess dåliga bostäder, bristfälliga hälsovård, få möjligheter till utbildning, höga arbetslöshet och låga inkomster. Inte ens deras närmaste kände till betydelsen av uppdraget, då koden tills vidare skulle hållas hemlig.

Också efter att sekretessen hävdes 1968 omgavs insatserna av tystnad. Euforin var över, samhället hade andra problem och navajos saknade lobby. ”Vi betraktades inte som fullvärdiga medborgare”, säger navajohistorikern Donald Deret i Valeries film.

Först 2001 fick Code Talkers sitt officiella erkännande, då fyra av dem tillsammans med anhöriga till dem som gått bort fick ta emot kongressmedaljerna i guld ur presidentens hand. Viktig är förstås också visningen av True Whispers i tv och på biografer. I Europa ska den bland annat visas i Tyskland, förhoppningsvis kommer den också till Sverige.

60 år efter krigsslutet har navajoindianernas levnadsförhållanden knappast blivit bättre. I filmen ser vi de Code Talkers som ännu lever i deras vardag, de sitter i sina kök och berättar sin historia, mellan filmklippen av helvetet vid invasionen i Ivo Jima, i bakgrunden leker deras barn.

Varför lät då navajos kriget göra bruk av deras språk? Svaret ligger i deras historia. Det var minnet av The Long Walk som motiverade dem, inte Hitlers fascister i Europa eller Japans dominans i Stilla havet. I True Whispers säger en av dem: ”Ett främmande folk ville ta moder jord ifrån oss – igen. Jorden är vårt liv och det var den vi kämpade för.”