Röster bakom järnridån

Inga-Lina Lindqvist om ett passionerat och oinsmickrande berättande

Leonid Brezjnev, sovjetisk ledare 1964–1982.
Leonid Brezjnev, sovjetisk ledare 1964–1982.Foto: AP
BOKRECENSIONER
Ljudmila Ulitskaja (född 1943).
Ljudmila Ulitskaja (född 1943).Foto: Cato Lein

Hur kan man förstå vad som hände bakom järnridån på 1970-talet? Generalsekreteraren med de enorma ögonbrynen sluddrade fram tal efter tal, Solzjenitsyn publicerade Gulagarkipelagen men ingenstans kunde man ana att det mäktiga Sovjetunionen inom kort skulle kollapsa ekonomiskt, politiskt och ideologiskt.

Ljudmila Ulitskaja är en rysk-judisk författare som tillhör samma generation som årets Nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Om Aleksijevitjs böcker vore romaner skulle de vara skrivna av Ulitskaja. Mångfalden av röster, besattheten av hur tiden egentligen är konstruerad, den politiska passionen är gemensamma nämnare.

”Det gröna tältet” är en vindlande och mäktig roman om fyrtiotalisternas generation. Ramen för romanen är två dödsfall – Josef Stalins 1953 och Joseph Brodskys 1996. Som en bro mellan dessa oförenliga män med samma förnamn spänns romanens gigantiska – ja, tält! Tre pojkar och tre flickor tar i romanens början emot budet om den store ledarens död. I ett plågsamt närgånget avsnitt av romanen undkommer Ilja med en hårsmån att bli ihjältrampad i tumultet som tog hundratals människors liv under Stalins begravning i Moskva. Och i det sista kapitlet besöker hans klasskamrat Sanja Joseph Brodsky i New York timmarna innan ­poeten dör.

Det gröna tältet är dock inte en polyfon roman. Ulitskajas författarskap kännetecknas av en stark och tydlig berättarröst vars verkan är svår att beskriva – den måste upplevas.

Jag närmar mig Hans Björkegrens översättning med bävan. Hur kan man överföra Ulitskajas mångfasetterade och på Tjechovs sätt finkalibrerade prosa, genomstungen av referenser till rysk ­poesi, historia och politiska liv, till svenska? Till min lättnad blir jag lika indragen i Ulitskajas universum även i dess svenska språkdräkt.

Det är ett säreget och magiskt tillstånd som Ulitskajas romaner försätter läsaren i. Till att börja med: lätt irritation över att hon berättar i stället för att på ett vedertaget och duktigt sätt ”gestalta”. Sedan nederlagets sötma: vill bara ha mer av detta som rösten så oinsmickrande och samtidigt så passionerat förmedlar. Till slut slukas man upp av textens hav och kropp och sjunker ner i det täta och genomskinliga, virvlar inåt och bara läser.

Det metafysiska till trots är Ulitskajas romaner inte svåra. Hon berättar om kärlek och svek, mänskliga tillkortakommanden och mänsklig storhet på klassiskt ryskt sätt. Alla människor bär en ängel och en djävul i sig, vi är alla syndare och därför ska mycket vara oss förlåtet.

”Det gröna tältet” är en storartad roman om det sovjetiska sjuttiotalet och om dissidentrörelsen, om människorättskämpar som avslöjade missförhållanden och maktmissbruk, som levde på tvärs mot systemet och krävde att alla andra också skulle leva i sanning.

I dag är dissidenterna marginaliserade eller rentav bortsuddade i den nyryska historieskrivningen. Dagens makthavare hyllar inte Solzjenitsyn eller Sacharov eller Brodsky. Ulitskaja själv har i ryska medier kallats för både nationalförrädare och femtekolonnare.

Imperier förlåter inte sina fiender. Inte ens när imperierna själva är döda.

Fotnot: Ljudmila Ulitskaja är en av gästerna vid litteraturfestivalen Stockholm Literature som äger rum 23–25 oktober på Moderna museet i Stockholm.

FAKTA

ROMAN

Det gröna tältet

Ljudmila Ulitskaja

Övers. Hans Björkegren

Ersatz