ÅSIKT

Galna på låtsas

Lisa Gålmark om Anna Odells föregångare: Så avslöjade de den kvinnofientliga psykvården

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den okända kvinnans västerländska historia är lång, och bred.

Inskrivning i kategorin kvinna förenar hälften av befolkningen. Okänd är den status som samhällets mindre privilegierade har erfarenhet av – speciellt de utan papper, ekonomi, nätverk.

För dem som äger viss kontroll finns möjligheter att göra solidariska undersökningar; anta rollen som okänd för att avtäcka och genom uppförstoring eller karikering spegla samhällsordningen.

I Anna Odells utställning Okänd, kvinna 2009-349701Kulturhuset i Stockholm, i filmscenografi av Marianne Lindberg de Geer, rammas ung okänd kvinna av det institutionella sanningsmonopolets och tvångsmonopolets absurda härskartekniker. Kom med här – annars har du gjort motstånd. Låt dig spännas fast nu – annars är du aggressiv. Om du inte låtsas vara sjuk är du sjuk, om du låtsas vara sjuk är du verkligen sjuk.

Här finns föregångare att lyfta i den västerländska undercoverhistorien. Andra ”okända” kvinnor har vittnat påfallande nära Odell om att bli transformerad via maktpräglade blickar och bemötanden. Nellie Bly (1864–1929) som okänd kubansk kvinna intagen på sinnesjukhus i New York:

”Från den stund jag anlände till vårdinrättningen på ön gjorde jag inga försök att upprätthålla den påtagna rollen av att vara sinnesjuk. Jag talade och betedde mig precis som jag brukar göra i vardagen. Ändå, märkligt nog, ju mer själsligt sunt jag pratade och uppförde mig, desto mer sinnesrubbad antogs jag vara av alla utom en läkare vars vänlighet och milda sätt jag inte glömmer i första taget.”

Historien om reportern Nellie Blys undercover har i dagarna premiär i USA som spelfilmen Ten days in a madhouse regisserad av Timothy Hines. Bly checkar in på närbeläget kvinnohärbärge, klagar på ont i huvudet, uppger att hon inte kan arbeta och att hon är från Kuba. Inom ett dygn sitter hon på båten över till sinnesjukhuset på ön Blackwell.

I en reportageserie, utgiven 1887 med titeln Ten days in a mad-house, kallad en av de mest ädelmodiga bedrifterna i den undersökande journalistikens historia, avslöjar Bly att lejonparten av de intagna de facto inte är sinnessjuka. Antingen är de immigranter som inte behärskar engelska och därför inte kan göra sig förstådda hos sjukhuspersonalen eller så är de ensamstående utan några medel, kontakter eller andra möjligheter i samhället. De intagna har psykiska åkommor, menar Bly, men många är helt enkelt utblottade och utmattade kvinnor som sökt hjälp. Hon upplever hur läkarna felaktigt bedömer henne som galen:

”Efter detta började jag hysa mindre aktning för läkarnas duglighet än jag någonsin tidigare gjort, och en större aktning för min egen person. Nu var jag övertygad om att ingen läkare kunde avgöra huruvida en människa var sinnessjuk eller ej så länge fallet inte var våldsamt.”

Efter tio dagar räddas Bly av tidningen New York World från ödet som intagen på livstid. Kritiken från sjukhusledningen uteblir, i stället tackar en av sjukhusets läkare henne med passande eftertanke: ”Jag är glad nu över att du gjorde detta och hade jag känt till ditt syfte hade jag bistått dig.” Reportageserien leder till en grand jury-inspektion där Bly vittnar om hur de okända kvinnorna utsätts för ett sluttande plan av avfärdanden och brist på respekt; iskalla bad, behandlingar som tvångssvält, tvångsinjektioner, fysiska bestraffningar, hot om sexuella övergrepp och inställning till patienterna som ”vore de själlösa robotar”.

Juryn litar till vittnesmålet och godtar samtliga förslag på förbättringar. Nellie Blys undercover som okänd kvinna får långsiktigt resultat: staden New York ökar budgeten för den psykiatriska vården med en miljon dollar årligen.

”Dessa kvinnor är verkligen okända – ingen känner till dem eller bryr sig om vad som händer med dem utom deras egna vänner. De döms till fängelse gång på gång.” Efter att obemedlade suffragetter vägrats borgen och dömts till längre fängelsestraff än hon för samma handlingar får 1910 suffragetten Constance Lytton (1869–1923) idén att göra en okänd kvinna.

I samtidens överklasstyrda samhälle torde Lyttons läge ha utgjort själva motsatsen till en sådan person, men som tillhörig kvinnokategorin har Lytton inga egna medel, ingen utbildning, inget arbete; med en manlig arvtagare i släkten kan hon som kvinna inte ärva. Det hon äger heter aktad status.

Ett överläge Lytton alltså beslutar överge för att undersöka hur kvinnliga politiska underklassfångar behandlas. Lytton gör sin undercover ”ugly” för att testa också hur detta påverkar bemötandet; förebilden är den fördomsfulla och häcklande bilden av kvinnorättskämparna i brittisk press.

Lyttons alter ego äntrar förbjudna offentliga rum, kastar in slagordspaketerade stenar i trädgården hos Londons guvernör, slungas gång på gång mot gatstenen av polisen, deltar i suffragetternas hungerstrejk i fängelset i Liverpool och utsätts åtta gånger för tvångsmatning.

Constance Lytton skildrar den fysiska och psykiska ångesten; att bli fasthållen, fastspänd, tystad, förklarad icke tillräknelig, rentav galen. Med hjälp av sina syskon och på medicinska grunder släpps hon ur fängelset men hennes hälsa återställs aldrig. Knappt tio år senare dör Constance Lytton i hjärtstillestånd.

Om suffragetterna i England har gjorts film, Suffragette, i regi av Sarah Gavron med svensk premiär i mitten av januari nästa år. Sedan 2010 finns Lyttons välskrivna bok Prisons and prisoners att läsa i nyupplaga från Cambridge University Press.

Den som skrivits in i underklass och sedan tagits in för vård äger särskilt rätten till uppror. Anna Odells utställning Okänd, kvinna 2009-349701 symboliserar kvinnors historiska protest mot att utdefinieras när det snarare är papper, inkomst, kontakter, likavärdering som fattas. Att bli begränsade och fasthållna, påbjudna lydnad och stillhet som medborgare och människor.

Samtidigt är verket en inlaga mot tvång och fasthållning av den halv miljon kvinnor i åldrarna 16–24 år som vårdats på svenska sjukhus för självmordsförsök eller allvarlig självskada, enligt Socialstyrelsen 2011. Var tredje bältesläggning inom psykiatrin är en kvinna i åldern 18–34, inte sällan vid misstanke om sexuellt övergrepp och trots att samtalsterapeutisk traumabehandling är mer lämpligt, se Sörmlands Nyheter (20 jan 2015), ”Bältesläggning är förödande för sexuellt utsatta”.

Så blir den relevanta och konkreta frågan: När ska nutida psykiatrisk behandling och forskning börja tillämpa feministiska maktanalyser?

Odells Okänd, kvinna 2009-349701 uttalar inte något syfte om att påverka. Ändå gör verket formidabelt existentiellt och politiskt motstånd; och bidrar därmed till en mer genomlyst och säkrare psykiatrisk vård. Okänd, kvinna intygar, som konstnärligt vittnesmål, om besparingar och normer med djupa rötter. Att förändra – och göra kända.

Lisa Gålmark