ÅSIKT

Ryska röster

Svetlana Aleksijevitj höll nobelföreläsning om sina tre hem: Belarus, Ukraina och den ryska litteraturen

Årets nobelipristagare Svetlana Aleksijevitj höll sin nobelföreläsning i går.
Årets nobelipristagare Svetlana Aleksijevitj höll sin nobelföreläsning i går.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Utan att kunna språket, så är jag ganska säker på att det ryska är ett av de få som i dag kan tala om männi­skans själ utan att sätta det inom citattecken. I väst har denna storhet, med flera tusen års historia, eroderat. Om det är materialismen, sekulariseringen eller psykologin som bär ansvaret, låter jag vara osagt.

Svetlana Aleksijevitjs Nobelföreläsning börjar med röster. Hennes egen, för­visso, men främst andras, några av alla de som hon ägnat fyrtio år att intervjua. Redan som barn hörde hon kvinnorna tala om död och kärlek.

Hon bodde i Belarus, var fjärde man hade dött under andra världskriget, Aleksijevitj minns över huvud taget inga män från den tiden.

De var döda, men kvinnorna talade om kärlek.

Materialet till hennes böcker består av röster. Nobel­föreläsningen består också minst lika mycket av andras röster, som av hennes egen.

Saklig och klar ljuder hennes stämma. När hon citerar följer bara ett lätt tryck, en försiktig men tydlig accentuering av att hennes röst är sufflerad av andra.

Vittnesmål från kvinnor, deras minnen från andra världskriget, Tjernobyl eller Afghanistan glimtar till, men först efter att Aleksijevitj har brutit igenom de ord som först infunnit sig.

Ideologiska slagord och övertygelser döljer den ”röda” människan, den som Sovjetunionen under utopins baner skapade för åtskilliga generationer och som ännu inte har klingat ut.

Aleksijevitjs öra är det bärande instrumentet i arrangemanget av dessa röster. Den genre som hennes böcker hör till har föregångare. Hon nämner själv Ales Adamovitj och Sara Danius erinrar i sin presentation om Studs Terkel. Tre hem säger sig Aleksijevitj ha, Belarus, Ukraina och den ryska litteraturen. De är henne alla kära, avslutar hon, även om kärlek i vår tid är svårt.

Den ryska litteraturens själ, är inte det att under­söka människans själ? Visst ja, vi säger inte ”själ”. Men vi frågar oss ständigt, i konsten, vad en människa är, vari hennes mänsklighet består av. Samma sak, olika ord.