ÅSIKT

USAnnolike utmanaren

Göran Greider om Bernie Sanders – en radikal presdientkandidat som får amerikanerna att häpna

vänsterspöket Demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders framgångar är en oförklarlig politisk avvikelse i vår tids kapitalism skriver Göran Greider. Men nå makten lär den radikale 74-åringen inte göra.
Foto: AP
vänsterspöket Demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders framgångar är en oförklarlig politisk avvikelse i vår tids kapitalism skriver Göran Greider. Men nå makten lär den radikale 74-åringen inte göra.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Svenska media har i stort sett varit urusla på att rapportera om det kometnedslag som den radikale presidentkandidaten Bernie Sanders – han kallar sig demokratisk socialist – stått för i amerikansk politik sedan i somras. Det är roligare att följa det oneliner-barbari som Donald Trump göder redaktionerna med. Länge var inte heller amerikansk press intresserad av Bernie Sanders kandidatur. I höstas tvangs New York Times, på ilskna läsares anmodan, undersöka hur illa tidningen rapporterat om Sanders och det var ingen bra bild som trädde fram: I en artikel hade journalisten undrat om Sanders var ledsen för att media skrev mycket mer om Hillarys hår än hans egen vita kalufs. Sanders, denne 74-årige senator, hade nerver att ilsket svara: Är det alltså din fråga?

Vanliga amerikaner är verkligen svältfödda bortom vad vi kan fatta på minsta lilla radikala perspektiv på samhället. Och man kan faktiskt se det på ansiktena i Bernie Sanders publik under hans tal. Många av talen ligger på Youtube; hans anhängare har varit skickliga på att sprida dem på sociala media. Men här är så många av de där vanliga amerikanarna som ser ut som om de just kommit från sina jobb på Subway eller Wal Mart och hamnat på ett politiskt möte och plötsligt får höra saker som de aldrig hört någon hög politiker någonsin säga tidigare: Och de ser så oerhört förvånade ut!

Jag tror att Bernie Sanders under denna kampanj har spridit ett slags häpnad över tingens ordning i nationen. Sedan nickar de när han, på en Brooklyndialekt som får en att tänka på någon bifigur i Woody Allens filmer, slungar ut sina siffror om allt vad den översta procenten roffat åt sig på deras bekostnad.

I tal efter tal upprepar Sanders sitt mantra: Det är ojämlikheten i inkomster och levnadsvillkor som är Amerikas stora utmaning och han har i stort sett hamrat in samma budskap som det han sa dagen då hans kampanj startade: ”I Amerika är ojämlikheten när det gäller inkomster och förmögenheter större än i något annat stort land på jorden och klyftan mellan de mycket rika och vanligt folk är djupare än någon gång sedan 20-talet. Frågan om ojämlikhet i rikedom och inkomster är den stora moraliska frågan i vår tid.”

Själv poppar Bernie Sanders upp ur den amerikanska radikalismens långa men ofta nästan retuscherade historia. 1979 gjorde han en dokumentär om legendaren i USA:s arbetarhistoria, Eugene Debs. Debs var med och startade Industrial Workers of the World (Joe Hills fackförening), han ställde upp i presidentvalet 1920 för socialistpartiet fast han satt fängslad för sin pacifism och fick en miljon röster (Vote for prisoner no 9653!). I dag är det väl knappt en av tusen amerikaner som ens hört Debs namn. Men det går en rak linje från Eugene Debs över de mest radikala delarna av Franklin D Roosevelts New Deal (Sanders åberopar ofta dennes sk Second Bill of Rights som slog fast att frihet inte är möjligt utan ekonomisk trygghet) och ända bort till Occupy Wall Street.

Så särskilt karismatisk är Bernie Sanders inte. Inte många kvickheter haglar från talarstolen och han ler rätt sällan och har till och med fått kritik för att han inte oftare kramar om barn på sin valturné. Men det finns en hemlig karisma i den långa traditionen av amerikansk radikalism.

I vår tid kan den bara bli synlig om den lyckas nå fram till mikrofonerna. När Sanders talade på universitetet i Georgetown för någon vecka sedan deklarerade han att han vill driva fram en politisk revolution i landet – men det han då syftar på är ett slags radikal amerikansk populism. Den som hatar banker, storföretag, och i sin icke-socialistiska variant ofta även staten. Ibland hörs ett protektionistiskt drag i hans argumentation kring ”amerikanska jobb”, ja, men samtidigt är han den ende som vågat lägga fram ett kraftfullt klimatprogram.

Bernie Sanders föddes i Brooklyn 1941 av polsk-judiska föräldrar, och växte upp i lägre medelklass eller arbetarklass och det är nog mycket klasskänslan som driver honom i allt han gör. Under sextiotalet deltog han bland annat i den stora Marschen för jobb och arbete med Martin Luther King. Men han var socialist och medlem i Young People’s Socialist League i Chicago. Som borgmästare i Burlington, Vermont, visade han sig på åttiotalet vara en politisk praktiker. I kongressen och senaten har han hela tiden varit en oberoende kandidat, tills nu då han är en av Demokraternas kandidater (han avrådde på sin tid Ralph Nader från att plocka röster från Gore som kunde ha stoppat Bush).

Så vad är det vi bevittnar här? Jag tror att vi bevittnar ännu en oförklarlig politisk anomali i vår tids kapitalism. En anomali är inom vetenskapen en oförklarlig avvikelse från det vedertagna, normala mönstret. För det politiska etablissemanget – vare sig det rör sig om höger eller socialdemokrati – framstår det verkligen på många sätt som oförklarligt att en Jeremy Corbyn kunde vinna Labours val i Storbritannien, eller att Podemos eller Syriza hotar att radera ut såväl liberaler som socialdemokrater. Och det framstår för normalitetens apostlar som lika oförklarligt att så många lyssnade så intensivt till Håkan Juholt så länge det varade. Bernie Sanders är ytterligare ett av de tecken på avvikelse som tycks komma tätare, men som ännu inte har styrka nog – i synnerhet ekonomisk – att nå makten och bryta den marknadsliberala hegemoni som får ojämlikhet och klimat att skena.

Hillary Clintons penningspäckade Super Pacs-lobbyister försökte rentav sänka Sanders genom förknippa honom med Corbyn. I Sverige har jag sett borgerliga och s-märkta ledarskribenter vilja krympa Trump och Sanders till två sidor av samma icke gångbara mynt. Men det är något som hänt, till och med i USA. Yngre väljare i USA intar numera oftare en mer negativ attityd till ”kapitalism” än ”socialism”.

I skrivande stund verkar Clinton alltmer dra ifrån Sanders. Men anomalierna verkar där. Jag tror för övrigt som Brecht att det inte lär bli något av socialismen förrän amerikanarna slår sig på den.