ÅSIKT

En underbar jävla jul är inte kvalitet

Jon Asp om svensk film och normkritik

Anton Lundqvist och Anastasios Soulis med jultomten i ”En underbar jävla jul”.
Foto: SWEETWATER PRODUCTION AB
Anton Lundqvist och Anastasios Soulis med jultomten i ”En underbar jävla jul”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Folk som skyller svensk films publika kräftgång på identitetspolitik kan inte likställas men väl jämföras med de människor som skyller sina egna och Sveriges misslyckanden på invandrarna eller, mer generellt, de senast tillkomna. En ryggmärgsreflex, en syndabock – än hur liten del av den totala andelen som dessa själar upptar.

Sedan svensk film med riktad kulturpolitik blivit mer jämställd har också den konstnärliga höjden tilltagit, och spannet i berättelserna har ökat, samtidigt som den automatstödda filmen står för det stora fiaskot på senare år.

Detta har många uppmärksammat, så även Jonas Holmberg i Expressen (11/12). Men han nöjer sig inte där.

Holmberg väljer att se Helena Bergströms En underbar jävla jul som ett lyckligt undantag på en slags god publikfilm, en normkritisk berättelse, regisserad av en kvinna, om ett homosexuellt par där en av männen har utomnordisk bakgrund – som vore detta nog.

Även Svenska Filminstitutets VD Anna Serner nämner i ett försvar för den identitetspolitiska ambitionen En underbar jävla jul som ett exempel på normbrytande kvalitetskonst (DN 10 dec).

Det är förstås helt i sin rätt att en folklig komedi drar folk, och genererar pengar åter till svensk film. (I jämförelse med en Kaj Pollak eller en sentida Kjell Sundvall så känns en Bergström nästan som en angelägenhet.) Men, det är knappast den sagda normkritiken i nämnda film som lockar publiken till biograferna.

Möjligen kan denna utifrån identitet avcheckade fars verka som en frisk fläkt i stugorna. Men det lär vara Robert Gustafssons mer än lovligt fördomsfulla domare som säljer de allra flesta biljetterna, eller filmens många plumpheter, till exempel den hotellstädande greken som ofrivilligt blir projektionsyta redan i den signifikativa prologen.

Själva regnbågstemat skulle sannolikt inte få många besökare utan dessa mossiga element och billiga poänger. För en genuint gestaltad normkritisk skildring, som till exempel Nånting måste gå sönder från förra året, säljer vanligen bara ett par tusen filmbiljetter i Sverige, trots bra mottagande i festivalvärlden och av kritiker.

Lika huvudlöst som det var av Dagens Nyheter att vinkla på identitetspolitiken som orsak till svensk films kommersiella misslyckande (27 nov), lika omdömeslöst är det att koppla ihop Bergströms film med kvalitet.

För det är som att acceptera en fulländning av kulturpolitikens själlösa instrumentalisering, där den rena representationen är allt och kvalitet inget. Om det faktum, att två killar gillar varandra och vill ha barn med en kvinna, kan vara en ögonöppnare för åskådare, fine, må så vara. Men all normkritik – om begreppet ska tolkas så vitt och fritt som ovan – har inte nödvändigtvis med kvalitet att göra. Ser inte ens mediets tillskyndare detta blir filmen inte mycket mer än ett instrument.