ÅSIKT

Inga arbetare i filmens värld

Åsa Linderborg efterlyser ett vaknare klassperspektiv

Peshang Rad som ”den gode muslimen” i filmsuccén ”En underbar jävla jul”. Åsa Linderborg efterlyser karaktärer från vanlig arbetarklass i svensk film.
Foto: SF
Peshang Rad som ”den gode muslimen” i filmsuccén ”En underbar jävla jul”. Åsa Linderborg efterlyser karaktärer från vanlig arbetarklass i svensk film.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det sipprar en diskussion huruvida ”normkreativ” film kan vara publik. Hur frågan ens uppstod är svårt att förstå, för ingen har nämligen hävdat motsatsen. Ingen har heller ifrågasatt att det är viktigt att bryta normer. Och ingen anser att för många kvinnor får göra film.

Det problem vi ställer upp, som är undrande till identitetspolitiken, är kulturens politisering. Att, i det här fallet filmen, ska ha en uttalat uppfostrande roll. Att ett perspektiv anses mer sant än alla andra och att samma erfarenhet delas av alla som tillhör den skildrade minoriteten.

I debatten har Helena Bergströms En underbar jävla jul lyfts fram som ett exempel på en normbrytande publikfilm. Som Jon Asp redan påpekat (Aftonbladet Kultur 15 dec) är exemplet illa valt, eftersom hela manuset bygger på vetskapen att publiken vill höra Robert Gustafsson ösa ur sig fördomar om homosexuella. (Tills invektiven, efter 1 timme och 30 minuter, stannar i halsen).

Här är alla korkade utom de snälla. De snälla är bögarna (författare respektive tandtekniker, de älskar glitter), barnen, de ensamstående mödrarna, muslimen och (i stort sett) greken. De dumma är den vita medelålders överklassen.

Det är lika välmenande som stereotypt, men det är klasskildringen som får mig att skriva den här texten.

Överklassen är inskränkt enligt gängse schablon. Det är också den mysiga greken. Han jobbar visserligen som städare på Grand hôtel, och kör även taxi, men av fri vilja, för egentligen är han lärare. Så kan vi känna oss trygga, mannen är civiliserad.

Inget är så normativt som medelklassperspektivet. I min position ska man inte tala i egen sak, men en siffra förtjänar reflektion: 2013 var Kjell-Åke Anderssons Mig äger ingen den enda filmen av 52 som handlade om en medlem i LO-kollektivet.

Året dessförinnan kom Gabriela Pichlers Äta, sova, dö. Där kan vi snacka om normkreativitet. Här får vi se en arbetarklass som inte super, slåss och skriker. Som inte är lågintelligent och töntig. Eller tvärtom, som den fula ankungen prinsen borde gifta sig med. Kroppsarbetare skildrades som människor.

Om det är de ”marginaliserade” som Svenska filminstitutet vill ska komma till tals, måste de börja fundera över halva Sveriges befolkning. De som oavsett kön, etnicitet och sexuell lust tillhör den där skaran som kallas arbetarklassen.

De som städar på Grand hôtel, inte för att de vill, utan för att de måste.