ÅSIKT

KRAFTEN … i Star wars musik

Loretto Villalobos om John Williams – rymdsagans legendariske tonsättare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Långt innan Quentin Tarantino kunde uttala ordet ”pastisch” hade George Lucas en egen dröm om en saga där han kunde återskapa en uppdaterad version av barndomens pojkäventyr med inspiration från Hollywoods guldålder. Resultatet av denna nostalgitripp blev Star wars, rymdsagan som etsat sig i flera generationers medvetande för sin kvasireligiösa hjälteromantik kombinerat med vilda västernestetik och samurajvurm. Utöver sagans arketypiska komposition är det ljudpaletten som Ben Burtt skapat för filmerna och John Williams musik som är hela varumärkets ryggrad.

Lucas ville ha ett avbräck från filmmusiken som då dominerades av syntmusik eller popdängor. Svaret fanns hos den gamla skolans kompositörer, som Max Steinberg eller Erich Korngold. En förebild var det Stanley Kubrick gjorde i 2001 (1968) med musik av Strauss, men också med nykomponerad symfonimusik.

Den gode vännen Steven Spielberg introducerade Lucas för John Williams, redan väletablerad kompositör och studio-musiker i Hollywood med två Oscars, där en var för musiken till Spielbergs Hajen (1975). Den första råkopian av Star wars: A new hope (1977) var musiksatt med bland annat stycken ur Stravinskijs Våroffer och Gustav Holsts Planetsvit som riktmärke. Det var denna råkopia som Williams fick i handen när han med bara sex veckor på sig fullföljde partituret och därefter spelade in med Londons filharmoniska orkester. Williams mest avgörande bidrag till Star wars-sagans filmmusik blev bruket av ledmotiv som en integrerad del av historieberättandet.

Få scener i filmhistorien framkallar en sådan ryggmärgsrespons hos gamla och nya fans som när Luke Skywalker blickar ner mot dubbelsolnedgången till Kraftens mollstrukna, smäktande melodi. I Rymdimperiet slår tillbaka (1980) var den musikaliska grundtonen redan satt i och med första filmen, men samtidigt krävde nya karaktärer och den mörkare stämningen andra typer av ställningstaganden vad gällde ljudsättningen. I flera avseenden är det en tystare film än den första – mycket av den musik som skrevs användes inte i filmen utan förekommer bara på skivversionen av musiken. Här introducerades också en av de mest välkända melodierna från hela filmsviten, The imperial march, en antites till den inledande hjältefanfaren som brukar ljuda när förtexterna rullar upp. 

När George Lucas återvände till sin rymdsaga för prequeltrilogin (1999, 2002 och 2005) fick Williams återigen uppdraget att skriva filmmusiken. Vid det här laget var han en nestor i branschen med oändligt många utmärkelser och nomineringar.

Hans vision för den nya filmsviten utvecklades till ett haveri; dåliga figurer, plastiga datoranimerade miljöer och usel rollbesättning. Musiken drabbades också. Den reducerades till bakgrundsmusik med några få enstaka minnesvärda inslag, som exempelvis Duel of fates från Det mörka hotet. Prequeltrilogin är överbelamrad med information, förklaringar och politiska intriger som utöver de sedvanliga actionscenerna gör att musiken inte får någon plats – hur tonsätter man en handelsblockad?

JJ Abrams tog över produkten med detta fiasko färskt i minnet hos fansen. George Lucas hade dragit sig ut i periferin av det kreativa arbetet och man tog in Lawrence Kasdan som manusförfattare, medförfattare för Rymdimperiet slår tillbaka och Jedins återkomst (1983). Ett franchise som har snart 40 år på nacken och är omgärdat av fansens förväntningar och nostalgi är ett riskprojekt om man vill etablera nya idéer samtidigt som man ska vara trogen förlagan – se bara på fansens ljumma mottagande av Abrams uppdatering av Star trek.

När prequeltrilogin är som en parodisk inkarnation av Lucas ökända regianvisning ”Faster! And more intense!” i att den vill så mycket, är Abrams Star wars betydligt mer jordad. Dialogen bär handlingen uppseendeväckande lite, det mesta som sägs är oneliners plus lagom mängd lökig dialog om Kraften samt actionscener för att vi ska känna oss hemma. Berättandet utförs istället i huvudsak bildmässigt och med hjälp av musiken, som exempelvis i en av de inledande scenerna när lumphandlaren Rey introduceras i öknen.

Det är minimalistiskt presenterat med en flöjt och stråkar och därefter ett ensamt piano, en minimalism som återkommer även i slutet av filmen. Bland ledmotiven är Ren-ordens signal och motståndarrörelsens melodi de mest minnesvärda.

Som nostalgitripp bjuds vi på några enstaka fraser här och där från ursprungstrilogins musik, bland annat när Millenium Falcon är i bild första gången, och när pojkhjälten Finn för första gången tar ställning för de goda.

The force awakens är något så postmodernt som en nostalgitripp av en nostalgitripp. Ett av de starkaste ögonblicken är när Leias ledmotiv hörs för första gången, spelad som den låter i Rymdimperiet slår tillbaka när den muterar till det som blir Han och Leias kärleksmotiv. Carrie Fisher och Harrison Ford är äldre, det är fansen också, men musiken fungerar fortfarande.

Eller så är jag bara nostalgisk.