ÅSIKT

Ingen film är för alla

Filminstitutets vd: Vårt uppdrag är inte att bestämma över filmarna

Gabriella Pichlers ”Äta sova dö”.
Gabriella Pichlers ”Äta sova dö”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Helena Bergströms ”En underbar jävla jul”.
Foto: SWEETWATER PRODUCTION AB
Helena Bergströms ”En underbar jävla jul”.

Vad är egentligen politisering av filmen och vem är det som politiserar den? Senast in i debatten är Åsa Linderborg som (Aftonbladet Kultur 17 dec) påstår att ingen har ifrågasatt att det är viktigt att bryta normer, eller att kvinnor ska få göra film. Däremot påstås att vi på Filminstitutet anser ett perspektiv vara mer sant än alla andra, bara för att det är skildrat av en minoritet.

För det första undrar jag om Åsa Linderborg missade den första artikeln i denna debatt (Dagens Nyheter 27 nov), i vilken ”tunga branschaktörer” menade att just faktumet att det var kvinnor bakom kameran påverkade hur många som ville gå och se en film. För det andra undrar jag över varifrån bilden har kommit att vi på Filminstitutet bara skulle vilja se vissa perspektiv, när det just är motsatsen vi vill uppmuntra.

Det känns viktigt att tydliggöra vad Filminstitutets arbete går ut på. Vi ger ekonomiskt stöd till filmidéer som våra konsulenter menar har en potential för att nå en hög kvalitet som färdig film. Med kvalitet menar vi att berättelserna ska ha ett tillräckligt högt mått av angelägenhet i förhållande till sitt ämne och att de ska kännas tillräckligt unika i förhållande till sitt syfte.

Görs en film om exempelvis klassfrågor så vill vi dels att klassfrågorna som skildras ska kännas relevanta, och dels vill vi inte ha sett dem skildrade på ett likartat sett förut.

Görs å andra sidan en film som En underbar jävla jul så ska en bred publik känna igen sig i de frågeställningar som skildras (i detta fall utmaningen med att fira jul med en icke-normativ familj, som gärna får kännas igen även av en normativ kärnfamilj). Även här ska det inte vara en upprepning av tidigare gjorda filmer, även om temat är skildrat förut.

Det finns även exempel på filmer som till sitt syfte är att vara konstnärligt utmanande och prövande, då ställs kraven på originalitet extra högt. Avslutningsvis ska personerna bakom filmen också ha trovärdigheten att kunna framställa en film med tillräckligt hög hantverksskicklighet så att den tänkta publiken ska vilja se den.

Vi har även definierat vad mångfald betyder för oss. Det betyder att filmrepertoaren över tid ska innehålla en mängd olika berättarröster, genrer, värderingar, klassperspektiv, målgrupper som filmen riktar sig till (barn, unga, vuxna och så vidare), estetiska uttryckssätt, kön och kulturell representation. Såväl i historierna som berättas som bakom och framför kameran.

Vi har alltså uppdraget att stödja och främja en mångfald av filmer, men vi har inte uppdraget att beställa filmer. Det skiljer oss från andra kulturinstitutioner som bestämmer och producerar sitt eget utbud. Ett museum väljer sina egna utställningar, och en teater sätter sin egen repertoar medan vi ska välja bland de filmidéer som kommer in.

På så sätt blir det i grunden filmskaparna själva som avgör vilka historier som ska berättas, vilka perspektiv som är sanna och om filmen ska uppfostra, avskräcka, roa, eller inspirera.

Från vår sida arbetar vi aktivt för att identifiera tomma fläckar i filmutbudet. Vi räknar och visar vilka perspektiv som vi ser och vi ifrågasätter stereotyper. Vi gör det för att inte hemfalla åt strukturell diskriminering och vi uppmuntrar filmskaparna att göra det samma. Men vi varken kan eller vill bestämma över dem. Det vore att politisera filmen.

Vad gäller klassfrågan menar vi nog att det de senaste åren har gjorts, och kommer göras, ett antal filmer där klassperspektivet är både viktigt och bärande, men kanske inte på samma sätt som redan gjorts i Mig äger ingen och Äta sova dö. Inte det klassiska perspektivet på LO-kollektivet, men starka skildringar om människor som står långt ifrån makten. Tjuvheder och Flocken är exempel från i år. Boken Yarden är filmatiserad för visning nästa år liksom Sophelikoptern, en roadmovie som utspelar sig i förändringens Sverige där inte alla känner sig hemma.

Men alla filmer behöver inte ha med lite klasskamp, lite kvinna, lite homosexualitet. Ett specifikt perspektiv kommer aldrig vara rätt eller fel, eller vara för alla. Ingen film är för alla, men det ska finnas en film för alla.

Anna Serner

Vd, Svenska filminstitutet