ÅSIKT

Hägglunds hyllning av Bowie – ett hån

Kristofer Andersson om det kristdemokratiska konstföraktet och den radikale David Bowie

David Bowies konstnärskap hade allt som förfasade Göran Hägglund, KD.
Foto: AP
David Bowies konstnärskap hade allt som förfasade Göran Hägglund, KD.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

“Jag växte upp med att lyssna och titta på popgeniet David Bowie. Han var en mästare på att återuppfinna sig själv”, skriver David Cameron på Twitter.

Citatet skickas vidare av den kristdemokratiske rockjournalisten Göran Hägglund.

Bilden av Hägglund som riffar luftbas till Rebel, rebel fastnar på min näthinna.

Gastar den forne partiledaren med i raderna om rebellen som sliter sönder klänningen, smetar smink i ansiktet och vars mamma inte längre vet om hon närt en pojke eller flicka vid sin barm?

Funderar han samtidigt på om Bowie – en av de första världsartisterna att kalla sig själv homosexuell – trots allt borde haft rätt att adoptera, efter att ha tagit tillbaka sitt bögeri?

Jag frågar, eftersom Hägglund i handling aldrig lyft ett finger för att ge dem som inte passat in en respektabel plats i tillvaron.

Onekligen vore det också en återuppfinnelse om någon som i sex år jämrat sig över “svårartade perfomancevrål” och “dekonstruktion av könet” börjat lajva sexuellt tvetydlig rockestradör.

Artisten David Bowie var ju just själva symbolen för detta; ett häftigt och könsöverskridande konstbröl insmort i nektar. En kolibri i en värld av skator.

Lika ofta som han doppade sitt ärende – vem som helst kan bli vad som helst! – i grandiosa refränger fuktade han det i dissonans och ”moraliskt förkastligt” sex. Egentligen hade det varit mer logiskt om en av 1900-talets mest betydande konstnärer förpassats till tomma konsertlokaler med magert kulturstöd.

Allting som Göran Hägglund förfasade sig över i talet om “verklighetens folk” ryms i konsten som David Robert Jones lämnar efter sig. Den subversivitet som Hägglund missaktar ligger gömd mellan varje kommatecken i Aladdin sanes katalog.

Världen av referenser som Bowie skapade var knappast heller folklig på det vis som ordet används i det hägglundska konstföraktet.

I den tunne vite grevens universum gängade Elvis och Chuck Berry med poeten Frank O’Hara, konsthistorikern Camille Paglia och designern Kansai Yamamoto, till tonerna av obskyr phillysoul och den tyske kontratenoren Klaus Nomi.

Och raden ”time takes a cigarette” från Rock’n’Roll suicide bär spår från dikten Chants Andalous av den modernistiske poeten Manuel Machado. I samma låt refererar Bowie till den belgiske allkonstnären Jacques Brel.

Utan detta av Hägglund så förhatliga homoäktenskap mellan finkultur, snusk och fjäderboer skulle det inte blivit någon luftbasism.

Men framför allt hade de högstadiemisfits som aldrig fått en plats i Göran Hägglunds idealsamhälle, de som aldrig tillhört verklighetens folk, haft en vän mindre att vända sig till.

Kristofer Andersson