Hotad frihet

Historieuppropet i Dagens Nyheter förra veckan, då 250 forskare (i dag 370) från olika vetenskapliga discipliner tog avstånd från statlig kampanjhistoria, är unikt. Det kan närmast liknas vid vad som hände i Frankrike härom året, då en samlad aktion från ett antal intellektuella omintetgjorde Jacques Chiracs lagförslag att lärare måste betona den franska kolonialismens ”positiva” sidor.

Reaktionerna mot historieuppropet är de väntade. Det saknar trovärdighet, säger Jan Björklund och Lena Adelsohn Liljeroth, eftersom undertecknarna är ”kommunister”. Så avfärdas behändigt en räcka forskare från höger till vänster, däribland en professor som flytt förtrycket i Sovjetunionen. Det förvånar inte att de ansvariga kampanjministrarna saknar vilja och förmåga att diskutera själva sakfrågan. Förbluffande är däremot att liberala ledarskribenter anser att det visst anstår en demokrati att ha en statlig myndighet som reglerar vad som är den riktiga tolkningen av det förflutna. Dessa så kallade liberaler påhejas nu av en högerextrem namninsamling på nätet som kräver att de som skrivit under historieuppropet ska få sparken. (Oppositionella åsikter ska alltså ge yrkesförbud, som en gång i Sovjet.)

Försvararna av kampanjmakeriet påstår vidare att uppropet saknar trovärdig-het eftersom forskarna inte reagerade så länge Forum för levande historia ägnade sig åt förintelsen. Först när kommunismen skulle granskas blev det protester. Detta är storljug. Det hundratal remissinstanser, däribland universitet och högskolor, som fick ta ställning till regeringen Perssons förslag om den myndighet som blev Forum, var i de flesta fall kritiska. Man insåg nämligen faran med att historieämnet politiserades och underkastades regeringens nycker. Södertörns högskola anordnade ett stort seminarium om frågan, där en av de mest talföra kritikerna var Klas-Göran Karlsson som skrivit en avhandling om historieindoktrineringen i Sovjet och rimligtvis borde ha vetat vad han talade om. Vad som senare fick honom att vända på en femkopek och bli kampanjförfattare i regeringens sold, är omöjligt att veta.

Själv har jag skrivit om detta sedan 1999, varav en större artikel i Ordfront Magasin (10/2003) tillsammans med Martin Linde och Daniel Brandell. Forum, visar vi, tillkom av rent politiska skäl under en period när Göran Persson var pressad från olika håll. Runt om i världen och inte minst i USA, debatterades Sveriges anpasslighet under andra världskriget. ”Avslöjanden” om naziguld och tvångssteriliseringar, för forskare gammal skåpmat, gjordes plötsligt till sensationella nyheter, där ansvaret ensidigt lades på socialdemokratin och folkhemmet. När en (vetenskapligt undermålig) undersökning sedan gjorde gällande att svenska elever hade kunskapsluckor om förintelsen, gjorde Persson ett genidrag. Med Levande historia-projektet och boken ... om detta må ni berätta ... tog han revansch på dem som framställt socialdemokratin som brunkantad, samtidigt som han upphöjdes från medioker bypolitiker till internationell statsman. Därmed blev det också lättare för Persson att vrida Mellanösternpolitiken i Israelvänlig riktning. Kritiken mot Sveriges allt hårdare flyktingpolitik – och senare dess proamerikanska tillämpning av den nya terroristlagstiftningen – kom också på skam; ett land som har en hel myndighet med syfte att motverka främlingsfientlighet måste ju per definition vara godhjärtat. De inom borgerligheten som till en början varit principiellt skeptiska till att Persson gjorde historien till ett partipolitiskt verktyg, tystnade snabbt när de såg dessa konsekvenser.

Även den nuvarande regeringen har en egennyttig agenda även om syftet påstås vara ”upplysning”. Det var när vänsterpartiet med Gudrun Schyman gjorde rekordval som folkpartiet första gången ropade efter en skolkampanj mot kommunismen. Ett krav som då avfärdades som antiliberalt, men som nu är verklighet. Högerregeringen anser dock att Forum är alltför mesigt och vill helst åsidosätta myndigheten för att ge plats åt den näringslivsfinansierade lobbyorganisationen UOK, Upplysning om kommunism.

För ett år sedan larmade UOK om elevers bristande kunskaper om kommunismens historia. Alla anser till exempel inte att kommunismen som ideologi och Gulag som praktik är samma sak, eller att man kan sätta likhetstecken mellan marknadsekonomin och demokrati. 90 procent visste inte att Stockholms närmsta huvudstad heter Tallinn, vilket tolkas som bevis för att de ignorerar Baltikum. Med denna pajasundersökning, där svarspersonerna hämtades från Lunarstorm, har regeringen legitimerat den senaste kampanjen.

En del naiva liberaler försvarar historiekampanjerna med att det aldrig kan vara fel att informera om brott mot de mänskliga rättigheterna. Nej, självklart inte. Frågan är hur man gör det på bästa sätt. Makten att peka ut vilka brott som ska uppmärksammas får inte tillkomma den för tillfället sittande regeringen. Det leder ofelbart till politiska hänsyn, både vad gäller urvalet av historiska händelser och sättet varpå händelserna skildras. Det nu aktuella kampanjmaterialet vittnar just om detta. Ambitionen är helt uppenbart att moralisera – uttryckligen varnar man eleverna för utopier om jämlikhet och rättvisa – inte att förklara. Ibland hamnar man nära den rena historieförfalskningen, som i avsnitten om Baltikum och Kambodja. Precis som i Sovjet yxar man och retuscherar historiska fakta i ett ”ädelt” syfte.

Jag har skrivit det förut och jag gör det igen: avståndstagandet från det mest avskyvärda blir inte mindre trovärdigt för att man gör det på ett allsidigt och sakligt sätt. Tvärtom! En motsvarande offensiv om västerlandets (alltjämt pågående) brott kommer aldrig att bli av just för att Forum lider under staten, men en sådan vore lika förkastlig. Att bryta loss vissa länder, ideologier eller personer, utan hänsyn till alla de processer och maktkamper – ekonomiska, sociala, geopolitiska etc – som ligger till grund för den historiska utvecklingen, är både ovetenskapligt och opedagogiskt.

Vi som undertecknat uppropet väntar fortfarande på att ledande beslutsfattare ska ta sakfrågan på allvar. Vad som än påstås, är våra ståndpunkter kända sedan länge. Att vi samlar oss just nu beror på att den fria åsiktsbildningen, forskningen och undervisningen aldrig tidigare varit så hotade.