Aftonbladet
Dagens namn: Mikael, Mikaela
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Jag tvingades
fly för mitt liv

Aftonbladet kulturs gästredaktör Yohannes Kassahun om den etiopiska regimens häxjakt på kritiska medier – och det nya livet i Sverige

I dag överlåter Aftonbladet Kultur sajten till före detta chefredaktören Yohannes Kassahun som lever på flykt undan den etiopiska regimen. Läs hans skakande rapport om landet där journalister fängslas, tvingas i landsflykt eller skräms till tystnad.

DAGENS GÄSTREDAKTÖR Yohannes Kassahun, 39 år, var fram till 2014 chefredaktör för Addis Guday (”Nytt nummer”), den första kolorerade veckotidningen i Etiopien.   DAGENS GÄSTREDAKTÖR Yohannes Kassahun, 39 år, var fram till 2014 chefredaktör för Addis Guday (”Nytt nummer”), den första kolorerade veckotidningen i Etiopien. Foto: OLLE MELKERHED

I augusti 2014 anklagade den etiopiska regeringen min tidning Addis Guday för terrorism. Jag var chefredaktör och i åtalet stod det bland annat att tidningen hade hotat den nationella säkerheten, spridit etniskt och religiöst hat och förtalat politiker och offentliga institutioner. Med rädsla för livet tvingades jag fly.

Det har nu gått över ett år sedan jag fick en fristad i Sverige.

Allt började i januari 2014 när den regimvänliga dagstidningen Addis Zemen publicerade en artikel om den fria pressen i Etiopien. Det var en sorts politisk testballong. Artikeln byggde på en studie som hade gjorts av det regeringsägda företaget Ethiopia News Agency. Företaget hade granskat vilken roll sju namngivna tidningar spelade för nationens framtid. Det handlade om frågor som demokrati, utveckling och fred.

En vecka senare sände statstelevisionen en uppföljande dokumentär som var baserad på samma studie. Dokumentären påstod att min och sex andra tidningar fungerade som språkrör för olika oppositionspartier.

 

Ytterligare ett par veckor senare vägrade tryckeriet, som ägs av det styrande partiet, att trycka min tidning. Några andra alternativ fanns inte. Alla privata tryckerier hävdade plötsligt att de inte hade kapacitet att hantera de stora upplagorna, därmed slutade tidningen att komma ut.

Åtalet mot min tidning var början på en journalistisk folkvandring ut ur Etiopien. Kollega efter kollega åtalades och lämnade sina skrivbord. Tidning efter tidning stängdes. De journalister som valde att stanna kvar på sina poster väljer i dag ämnen med yttersta omsorg. Inrikespolitik och sociala problem går det till exempel inte att skriva om.

De kan naturligtvis inte heller granska korruption eller misstag gjorda av regeringen. Rädslan på redaktionerna gör att ingen längre själv bevakar de pågående proteströrelserna mot regimen. I de få fall som det ändå görs sker det genom att citera internationella nyhetsbyråer.

För att kunna ha något att publicera ägnar sig allt fler medier åt fotboll. Det är ett av få ämnen som fortfarande är säkra. Radio- och tv-stationerna rapporterar frenetiskt och väljer att viga den bästa sändningstiden åt sport.

 

Situationen för oss i redaktionen på Addis Guday blev allt mer allvarlig och till slut tvingades även jag att lämna landet. Alternativet hade varit att hamna i fängelse. Kvar i Etiopien blev min fru och mina två barn.

I juli 2014 kom jag till Kalmar. Det var min första europeiska sommar. Även om jag hade hört talas om midnattssolen blev jag förvånad när jag såg den gå upp klockan fyra på morgonen. Det var en bra tid att möta ett nytt land och en ny stad.

In i det sista hoppades jag att situationen skulle lösa sig. Jag hoppades att åtalet mot min tidning skulle dras tillbaka och att jag skulle kunna återvända. Därför dröjde det fem veckor innan jag sökte asyl i Sverige.

Under den tiden i Kalmar träffade jag vid ett tillfälle chefredaktören för tidningen Barometern. När han fick höra min historia hade han svårt att förstå min situation – vilken kamp det är att vara publicist i Etiopien. På pappret är lagstiftningarna i de båda länderna ändå rätt lika.

Men i praktiken är skillnaden diametral. Den rätt till information som journalister har i Sverige är otänkbar i Etiopien. Vi skulle inte ens kunna drömma om att begära ut en politikers e-postmeddelanden, ett statsråds brev eller be att få se utgifterna för ett departement. Självklart inte heller intervjua statsministern och andra höga politiker utan att det skulle föregås av en mycket omständlig process.

 

Under de första sju månaderna i Sverige var jag djupt deprimerad. Det kändes som om världen krossades mot mitt huvud. Bristen på sysselsättning var svår. Jag var helt ovan. Under de senaste 15 åren hade jag knappt varit ledig från jobbet.

Jag vet inte om exilen kommer att förändra mig, men jag brukar försöka se de ljusa sidorna av livet och göra det bästa av varje situation. Exilen ger en tid att tänka och det kan jag nu göra i timmar varje dag. Jag har alltid älskat att tänka och kan nu verkligen ägna mig åt det.  Jag har också blivit ödmjuk och lärt mig att inte ta någonting för givet.

Min största utmaning i dag är en brinnande hemlängtan och saknaden efter barnen. Min enda räddning i de stunderna, för att inte bli galen, är att lyssna till min fru som säger till mig att hon och barnen inte vill besöka mig i fängelset. Därför föredrar de att inte se mig på ett tag. När jag upprepar de orden så brukar stressen och ångesten tillfälligt släppa sitt tag om bröstet.

 

I dag är medellivslängden för ett mediehus i Etiopien fem år. Med samma intervall hålls det val i landet. Och vid varje val under de senaste 25 åren har Ethiopian Peoples Revolutionary Democratic Front (EPRDF) vunnit. Senast med 100 procent.

Ungefär ett år före varje valrörelse drar igång rensas marken från starka oppositionspartier och kritiska medier. Vid det senaste valet började man redan i januari 2014 – det var ovanligt tidigt.

Under det året tvingades 30 journalistkollegor i exil. Arresteringarna kritiserades av internationella pressfrihetsorganisationer. Reportrar utan gränser kallade situationen för en häxjakt på privata medier och menade att det som skedde var den största inskränkningen för pressfriheten sedan valet 2005.

Den etiopiska regeringens press på landets oberoende journalister blev allt hårdare i takt med att valet närmade sig. När året var slut kunde man konstatera att antalet journalister som tvingades lämna landet var dubbelt så stort som de två föregående åren.

Regimen hade väckt åtal mot hela publikationer: mot ägare, chefer och enskilda journalister. De som hann lämna landet dömdes i sin frånvaro till fängelsestraff mellan elva månader och tre år.

Regeringspartiet EPRDF kallar själva sitt styrelseskick för en revolutionär demokrati (RD). Det får konsekvenser på alla områden i samhället – inklusive journalistiken.

I korthet kan man förklara det med en vilja att skapa utveckling på bekostnad av de mänskliga rättigheterna. Journalistiken ska utveckla landet och skapa en positiv bild. Allt annat är terrorism.

Men jag är också stolt över mitt bidrag till den etiopiska presshistorien. Min tidning var den första veckotidningen som trycktes i färg. Innan dess kom magasinen en gång i månaden och var svartvita. Vi fick kämpa något oerhört för att uppnå veckoutgivning och färgtryck.

Det är en del av min egen historia som jag med stolthet kommer att berätta för barnbarnen en dag.

Förutom barnen så saknar jag den förtätade stämningen på redaktionen. De hetsiga redaktionsmötena varje fredagsmorgon. Jag saknar vädret. Jag saknar solen. Jag saknar diskussionerna om olika publiceringar med kollegor.

Jag saknar fredagseftermiddagarna, när man matt efter en måltid gick på bio för att se de senaste filmerna.

Jag saknar lördagarna. De etiopiska lördagarna är unika. En dag då man dricker kaffe med vänner.

Jag saknar söndagarna också. Även de etiopiska söndagarna är unika med besök i kyrkan, sedan frukosten efter mässan med familjen hemma hos mina föräldrar.

Jag saknar mina rötter.

 

Så finns det någon framtid för den fria journalistiken i Etiopien?

Jag hoppas det. Själv drömmer jag fortfarande om att en dag få starta mitt eget mediehus. Någon gång. För ingen stannar vid makten för evigt. Om regimen fortsätter att begå de övergrepp de nu begår så kommer de en dag också att fängslas. Om de respekterar de lagar som de själva skrivit och respekterar konstitutionen  då har vi en ljus framtid.

Jag drömmer om att mitt hemland en dag ska bli en sann demokrati. Ett land som inte är moder för några och en styvmoder för andra. Jag vill se ett enat, helat land, där journalister kan arbeta fritt utan rädsla för att åtalas och arresteras. Men där är vi ännu inte. Om jag återvänder kommer jag att arresteras på flygplatsen.

Det har nu gått 17 månader sedan jag såg mina barn. Min äldsta är sju år och den yngsta tre och ett halvt. Jag ligger vaken på nätterna och tänker på dem. På de stunder vi delade. Livet är sorgligt och meningslöst utan att ha sina älskade vid sin sida. Saknaden förtär mig inifrån.

I ett odemokratiskt land är journalistik en farlig last, ett kall som kan få en fängslad, torterad, tvingad i exil eller dödad. Men sanningen är värd detta.

Att hitta och berätta om det som är sant ger en enorm, närmast innerlig tillfredsställelse, trots farorna.

 

Än i dag minns jag min första publicering. Det var ett radioinslag i fjärde klass. Vi hade en mini-medieklubb och varje förmiddag före rasten sände vi radio i skolan. Mitt inslag handlade om en man som dömdes till döden för något han inte gjort. Jag minns fortfarande de starka reaktionerna från eleverna och lärarna. Det var då jag insåg att det är det här jag vill göra. Jag vill vara en röst åt de som inte nådde ut.

Vad jag då inte visste var vilket högt pris jag skulle bli tvungen att betala.

Men i dag känns det som om jag kommer att överleva.  Jag har börjat ett nytt liv från noll och intet. Jag står i bostadskö och jag planerar att studera till en examen i datavetenskap.

Att få asyl i Sverige var som att få vingarna tillbaka. Det gav mig hopp och en ny möjlighet och jag vågar nu drömma om en framtid. Jag vill tacka regeringen och det svenska folket för denna möjlighet.

 

Yohannes Kassahun

Före detta chefredaktör för Addis Guday

 

Om Aftonbladet