Aftonbladet
Dagens namn: Peter, Petra
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Förintelsen får inte bli ett museum

Marte Michelet om vår tids ointresse för judeutrotningen - och varför vi aldrig får glömma

Alla jag umgås med vet, att om jag börjar prata för länge om förintelsen får de lov att sparka mig försiktigt på benet.

Alla middagsbjudningar kan inte ha massmord som tema. Jag vet att alla inte är lika monomant intresserade av allt som har med nazism och judar att göra som jag, efter att ha skrivit en bok om hur förintelsen gick till i mitt hemland Norge.

En kompis sa nyligen till mig att det var okej, hon hade inte fått ”förintelse-fatigue” än. Det var lugnt att jag hade vridit samtalet om Humphrey Bogarts utseende till en utläggning om att Lauren Bacalls föräldrar var fattiga judiska flyktingar.

Jag skrattade först åt formuleringen och insåg inte där och då hur väl den sammanfattar en bredare och skrämmande tendens: Vår samtid har förintelse-fatigue.

 

Den är lite svår att sätta fingret på, för det kommer ju ständigt nya böcker, filmer och långa reportage om judeutrotningen. På en dag som denna, den årliga minnesdagen för förintelsen, kommer de flesta tidningar och nyhetssändningar att ha något inslag på temat. De kommer behandla det med respekt och allvar, och meningen ”vi får aldrig glömma” kommer repeteras många gånger.

Ändå kommer det skina igenom att det inte är helt på riktigt.

Man känner igen det i den frånvända minen programledaren har när hen låtsaslyssnar på någon överlevandes berättelse, som är ett obligatorisk inslag – redaktionen var överens om att ”vi måste ha något”.

Man känner igen det i den falska patos politikerna lägger i rösten när de i förbifarten måste kommentera att det i dag är 71 år sen Auschwitz befriades. Man känner igen det i ledarartiklarnas ordrika men rätt självklara uppmaningar.

Det är fruktansvärt, men det är ändå sant. Att minnas förintelsen har blivit en tråkig, förutsägbar rit.

Hur kunde det bli så?

 

Ett svar är att narrativet har upprepats så många gånger under de gångna decennierna att det inte gör intryck längre. Ett annat svar är att framställningen av vad som hände är fastlåst i en förenklad och klyschig version där tyskarna är iskalla mördare och judarna är passiva offer.

Förintelseframställningarna har ”jungfrur och genier” i offerrollerna - de allra mest begåvade och de allra mest oskuldsfulla. Vi presenteras ett förkrigsliv i ostörd medelklassidyll, sen kommer stövlarna trampande in vid köksbordet, och sen är det rakt till Auschwitz.

Människorna blir karikatyrer, det blir ingen begriplig process. Judarnas och andras motstånd försvinner ofta ur bilden. 

 

I en underbar – och exceptionell - intervju nu i lördags i Dagens Nyheter (23 jan), sa den nittioåriga förintelseöverlevaren Hédi Fried:

– En sak innan jag glömmer, för det är viktigt. Att tyskarna lyckades med förintelsen berodde på att saker hände steg för steg för steg. Och du kunde aldrig gissa vad nästa steg skulle bli.

Exakt så. Och det är nyckelproblemet med att förstå och förmedla hur judeförföljelserna upplevdes. Nu, efteråt, vet vi ju vart det slutade och just slutet överskuggar allt annat.

Men jag tror förintelse-fatiguen handlar om något svårare än bara hur berättelserna struktureras. Jag tror den handlar mest om det vi väljer att undvika att prata om dagar som denna.

Det mest uppenbara är dagens antisemitism, som är arbetsam att prata om. 

Hur ska vi hantera att européer med muslimsk bakgrund är mer antisemitiska än genomsnittet? Hur ska vi hantera att det största hotet mot judar i Europa i dag utan tvekan kommer från jihadister som skyfflar Gaza framför sig?

Just här blir det svårt för många. Så ska det ju inte vara. Antisemitismen är enkel att fördöma när den kommer från vita högerradikaler. Inte lika enkelt när den kommer från folk som själv har en oprivilegierad minoritetsbakgrund i till exempel franska förorter.

 

Judarna passar inte längre in i vår bild av vem som är utsatt. De är inte fattiga nyanlända, de är inte längre marginaliserade, de har på viktiga sätt inkluderats av den europeiska eliten. Det gör att många inte riktigt sympatiserar när judiska barn måste ha polisskydd för att gå till förskola. Man tycker inte så synd om dem, helt enkelt. 

Det har också sin bakgrund i något som också är svårt att prata om: Väldigt många av oss har – fortfarande – djupt rotade, klassiska antisemitiska föreställningar.

För tre år sen undersökte forskare vid Senter for studier av Holocaust og livssynsminoriteter i Oslo vad norrmän anser om olika minoriteter. Att flertalet starkt ogillar somalier var väntat. Men resultaten när det gällde judarna var överraskande. För vem hade trott att 33 procent skulle ”ogilla att en jude gifte in sig i familjen”?

19 procent av norrmännen anser även att ”världens judar arbetar i smyg för att främja judiska intressen”. 26 procent håller med om att ”judar ser på sig själva som bättre än andra.”

I undersökningen fanns det bara tre (3) muslimska respondenter, så resultatet kan inte skyllas på dem.

Vi tänker att den europeiska antisemitismen dog med Hitler i hans bunker, så vi förmår inte ta in såna här resultat och andra liknande från andra europeiska länder.

 

När människor blir mördade i en kosheraffär i Paris en fredagseftermiddag, lurar dessa vaga tankar om smygande, självgoda judar sig in i mångas bild av varför något sådant händer och hur allvarligt det egentligen är.

Inte vågar vi riktigt heller koppla samtalet om förintelsen till dagens högerextremism.

Dagens högerextremister ropar numera sällan om judarna, de gapar hellre om muslimerna. Och vinden blåser i allt mer opportunistisk riktning för de som ”bara” är lite smånazistiska.

Det verkar numera petigt och PK-typiskt att ta upp en sån sak som att SD-politikern Kent Elfstrand i Örnsköldsvik lite ”skämtsamt” på sin Facebooksida skrivit: ”Whats faster than a speeding bullet? A Jew with a coupon”. En ”vits” som för övrigt bleknar jämfört med vad han vågar säga om muslimer: ”Den dagen jag tycker dessa satans muslimer är rumsrena, är den dagen mitt huvud rullar, gennom dessas inntåg! Ska klippa en del under kuppen!”

I stället för att bringa in dessa obehagliga, kolliderande, svåra saker, blir förintelsesamtalet konsekvent fört in i ett tryggt, avklarat territorium – det begränsas till att vara historia och inget som har med vår tid att göra.

Det skapar inte bara en känsla av damm och museum, men av något falskt och ologiskt. ”Vi får aldrig glömma!” är parollen. Nej nej, varför inte? frågar den som drabbats av förintelse-fatigue.

Om allt detta bara är ett avklarat kapitel, ett drama där inte bara aktörerna snart är försvunna allihop, men även idéerna, då spelar det väl inte någon roll om vi slutar tjata om det? 

 

Svaret, för mig i alla fall, finns i två siffror. 1907 fick antisemitiska partier bara 5,5 procent av de tyska rösterna, 1912 fick de så lite som 2,5. Slutsatsen då var att antisemitismen var på väg ut, något som hörde förra seklet till. Sen vände det snabbt på grund av första världskriget. Det som nyss varit marginaliserat och extremt blev mainstream. Några år senare kom Hitler till makten.

Under givna omständigheter kan det vi tror är helt otänkbart, ändå hända. Inte ”igen”, men i ny skepnad, med nya ord, på nya sätt. Steg för steg.

Snart är Hédi Fried och alla de andra vittnena borta för alltid. Den sista Auschwitz-överlevande norrmannen, Samuel Steinman, dog i somras. Snart kommer vi aldrig mer få höra ”en sak innan jag glömmer, för det är viktigt”. Då blir det enbart upp till oss att komma ihåg. Det är dags att ändra samtalet så att vi kan ta oss an den uppgiften.

 

 

Marte Michelet

Utkommer i dagarna med boken ”Det största brottet – offer och gärningsmän i den norska Förintelsen” (Albert Bonniers förlag).

Auschwitz
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet