ÅSIKT

Falsettskrik mot bättre vetande

Petter Larsson om reglerna för asyl och utvisning när flyktingar begår brott

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kör ut de utländska sexförbrytarna! Så går nu stridsropet i kölvattnet av övergreppen i Köln. I Tyskland har ledande politiker aviserat lagändringar för att lättare utvisa flyktingar som begått brott. Här hemma föreslår kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor med Köln som avstamp att sexualbrott automatiskt ska diskvalificera från asyl och att personer med uppehållstillstånd enklare ska kunna utvisas vid sådana brott (Svd 12 jan).

Idén har ekat i pressen. ”Om en asylsökande begår allvarliga brott, sexuella eller andra, borde han naturligtvis inte kunna räkna med att få stanna i Sverige”, skriver Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson (24 jan). Svenska Dagbladets Ivar Arpi föreslår (26 jan) att ”Den som begår grova brott i Sverige bör utvisas till hemlandet” och tillägger att ”rätten till asyl kanske inte ska vara ovillkorlig”.

Det är en retorik som säkert fortfarande går hem i vår tids digitala ölkällare, eftersom den hämtar kraft ur gamla nationalistiska föreställningar om det rena landet som ska rensas från utifrån kommande smuts och den tydligen odödliga idén om kvinnan som symbol för nationen, där varje kränkning blir liktydig med en krigshandling.

Det är inte bara djupt obehagligt tankegods, utan också ett luftslott, eftersom den idé opinionsbildarproffsen sprider, att det skulle vara hart när omöjligt att utvisa flyktingar och att svenska politiker skulle kunna ändra på den saken, på båda punkterna är felaktig. I själva verket är asylrätten långt ifrån ovillkorlig. Men vad man får göra bestäms mer av FN-konventioner än av riksdagen.

I FN:s flyktingkonvention redogörs för vilka brottslingar som inte ska omfattas av rätten till asyl: De som misstänks för allvarliga brott av krigskaraktär, men också personer som begått ett ”grovt icke-politiskt brott”. FN:s flyktingorgan UNHCR har tolkat detta som ett brott som skulle leda till dödsstraff eller annat mycket svårt (”very grave”) brott.

Det är förstås en försvinnande liten grupp, men den svenska utlänningslagen utökar den skara brottslingar som kan stoppas: De som utgör hot mot rikets säkerhet – spioner, terrorister – men också de som begått ett ”synnerligen grovt brott” och därigenom utgör en ”allvarlig fara för allmän ordning och säkerhet”.

Asylrätten är med andra ord inte bara till för de notoriskt laglydiga, utan för folk i allmänhet, inklusive en och annan småskurk. Även den som stulit en bil, slagits på krogen eller tagit droger har rätt att skyddas från Eritreas polis, Assadregimens bombregn eller talibanernas syraattacker.

Men grova brottslingar får nej.

Även redan erkända flyktingar som begår brott kan utvisas. Här finns en viktig begränsning, som gäller alla utlänningar: Om det är skäligt att tro att personen skulle bli dödad eller utsättas för kroppsstraff eller tortyr råder ett absolut förbud mot utvisning, något som regleras av FN:s konvention mot tortyr.

Detsamma gäller om utlänningen, flykting eller ej, kom till Sverige som barn (under 15 år) och har bott här i mer än fem år.

Vi skickar ingen till död och tortyr. Och vi utvisar inte barn som vuxit upp här.

Sådant brukar kallas civilisation.

Flyktingar har ett starkare skydd mot att deporteras än andra utlänningar. Det här är ju personer vi själva bedömt har behov att skyddas från allvarlig förföljelse. En tysk inbrottstjuv som får åka hem till Hamburg är ju en annan sak än att skicka en syrisk till Aleppo.

Men FN-konventionen medger att den som dömts för ett ”synnerligen grovt brott” och därigenom ”utgör samhällsfara” kan utvisas – också ibland till det land han eller hon flytt ifrån.

Enligt Åklagarmyndigheten i Stockholm (2013) har ett sådant brott hittills bedömts betyda detsamma som ett brott som ger minst två års fängelse. Dit hör förstås mord och dråp men även till exempel våldtäkt, människorov och grovt rån.

Däremot ligger merparten av Köln-brotten – sexuellt ofredande, sexuellt tvång och stöld – långt under ribban för att kunna utvisa en person med flyktingstatus. Skulle vi börja utvisa för sådant, skulle vi bryta mot FN-konventionen.

Alternativet vore att man först skärpte straffen för sådana brott på ett så drakoniskt vis att de definierades som synnerligen grova. Men det skulle sätta all proportionalitet ur spel, och tvinga oss att fängsla också infödda tafsare och småtjuvar i åratal.

Även om man aldrig ska överskatta politikers och ledarskribenters kunskaper, så vore det förvånande om de vore helt okunniga om denna problematik. Och det väcker misstanken att de som nu falsettskriker om utvisning egentligen inte menar allvar, utan mest vill göra sig populära i de kretsar som med övergreppen i Köln och Stockholm tycker sig ha fått bevis på utlänningarnas uselhet och nu vittrar blod.