Här återuppstår den borgerliga salongen

På Hotel de Bilderberg i Oosterbeek i Holland samlades i maj 1954 ett sjuttiotal av Nordamerikas och Västeuropas främsta industriledare, bankirer, politiker och akademiker. Deltagarna hälsades välkomna av Bernhard av Nederländerna, prinsen som inlett sin bana hos IG Farben och nazisterna och nu arbetade för ett Europas Förenta Stater tillsammans med exilpolacken Joseph Retinger. CIA och Unilever finansierade tillställningen. Från Sverige kom direktör Martin Waldenström och chefredaktör Herbert Tingsten.

Misstro mot USA hade brett ut sig i Europa, och på andra sidan Atlanten tilltog de isolationistiska stämningarna. Nu skulle slitningarna i det transatlantiska lägret redas ut, hoppades Retinger. Om bara eliten kunde ena sig skulle den allmänna opinionen snart följa efter.

Så konstituterade sig det sällskap som nu sammanträder under strängaste sekretess utanför Stenungsund. Bilderberggruppen lyckades hålla sig hemlig i många år, men i dag är den omskriven i dagspressen och omtalad på tusentals ställen på internet. För new age-mystiker, nynazister och kristna högermilitanter är gruppens sammankomster led i en allsmäktig sammansvärjning för att skapa en världsregering ledd av judar, kommunister, frimurare och varelser från främmande planeter - var och en för sig eller i samverkan. Ett stollarnas brus omger sällskapet.

Bilderberggruppen är inte ensam i sitt slag. Det finns ett helt nätverk av exklusiva föreningar där det kapitalistiska samhällets förvaltare sammanträder, allt från Trilateralen och World Economic Forum till obskyra ordnar och broderskap. Vilken roll spelar dessa sällskap?

Liberalen ser i varje människa en individ med personliga böjelser och åsikter. Sina preferenser kan hon dela med andra individer, men hon har inga intressen som oberoende av hennes medvetande förbinder henne med andra människor i samma sociala ställning.

Klassförtrycket kan liberalen därför bara föreställa sig som ett hemligt samförstånd mellan enskilda individer om att djävlas med andra individer. Liberaler brukar tycka att det är en orimlig konspirationsteori. Stollarna stärker dem i övertygelsen.

Om vi lämnar den liberala fiktionen framträder de slutna sällskapen i stället som uttryck för klassintresset.

Det betyder inte att konspirationerna saknar betydelse. Bilderberggruppen beslöt på ett av sina tidigaste möten att "framstående personligheter" skulle inbjuda fackliga ledare för att diskutera åtgärder mot "kommunistisk infiltration och propaganda". Det är klart att detta hade samband med de hemliga operationer som delar av socialdemokratin drogs in i under dessa år.

Avgörande steg i EU:s utveckling går också att spåra tillbaka till diskussioner i de slutna sällskapen. "Romfördraget, som skapade den Gemensamma marknaden, tog form vid Bilderbergmötena", har den amerikanske diplomaten George McGhee förklarat.

Men det är inte illvilja och personligt inflytande som bestämmer samhällets utveckling. Klassintresset avgör. De slutna sällskapen är institutioner där samhällets överhet, och fraktioner inom denna överhet, samlas för att utarbeta politiska strategier. Deltagarna grälar och argumenterar för att i flödet av idéer sålla fram tankar som tjänar deras intressen.

Det är inte märkligare än de politiska debatterna i fikarummen på fabrikerna och sjukhusen. Skillnaden är att de slutna sällskapens män och kvinnor har lättare att marknadsföra sina idéer. Deras föreställningar tränger genom massmedierna ända in i diskussionerna i fikarummen, medan de tankar som väcks därnere för det mesta filtreras bort innan de når offentligheten.

De slutna sällskapen är knutpunkter i offentlighetens infrastruktur. I diskussionsklubbar som Bilderberggruppen, Trilateralen och Aspeninstitutet ingår förutom industriledare och bankirer också chefredaktörer, politiker och forskare. De samförstånd som utvecklas i de slutna rummen blir därför ofta axiom i den allmänna debatten. Deltagarna föresätter sig, som det heter i ett hemligt protokoll från Bilderbergmötet i Garmisch 1955, att "förmedla" sina gemensamma uppfattningar "till den allmänna opinionen inom sina egna inflytelsesfärer, utan att avslöja källan".

På Hotell Stenungsbaden återuppstår i helgen den borgerliga salongen. Här kliver ministrar och fackföreningsledare in och tar finansaristokrater i hand. Här avhandlas allvarliga frågor. Här utbyts förtroenden. Med massdemokratin på avstånd njuter deltagarna avskildhetens lättnad.