Aftonbladet
Dagens namn: Urban
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Hotet från
de auktoritära

Mattias Svensson om en snabbväxande högerrörelse på jakt efter en stark ledare

Populister på högerkanten – Marine Le Pen (bilden), Donald Trump och Jimmie Åkesson. Foto: AP   Populister på högerkanten – Marine Le Pen (bilden), Donald Trump och Jimmie Åkesson. Foto: AP
Matt Ridley, vetenskapsjournalist.   Matt Ridley, vetenskapsjournalist.

Uppmärksamheten kring att Socialdemokraterna inte längre är Partiet i svensk politik har i viss mån dolt att så gott som all diskussion cirklar kring ett annat parti, en annan rörelse.

Den politiska tendensen är förskräckande tydlig både i Europa och USA. Marine Le Pen i Frankrike, Donald Trump i USA, den auktoritära utvecklingen i Ungern, Ryssland, Turkiet, Polen. Men Norden var alltså på intet sätt immunt. Även Sverige fick Sverigedemokraterna.

Sannolikt handlar det om en idé vars tid är mogen.

Vetenskapsjournalisten Matt Ridley ger i sin senaste bok The evolution of everything en historik byggd på evolutionär samhällsförändring. Så gott som varje ny innovation har utvecklats av flera team och personer, oberoende av varandra. När väl tiden varit mogen har idén trängt fram. Sannolikt hade något liknande skett även förutan de uppfinnare vi i dag tillskriver framstegen.

Kapitlet om internet konstaterar lite flåshurtigt att politiska eliter kommer att utmanas. Det är trots allt en optimistisk bok, fylld av förtröstan i en bättre framtid för mänskligheten, buren av vår otämjda vetgirighet, vår vilja att experimentera och sprida idéer.

 

Den politiska rörelse som är på väg att växa fram är i sitt program den diametrala motsatsen till Ridleys liberala optimism. Kanske är det därför han inte anför den som ett exempel.

Likafullt är den en sant evolutionär skapelse, en spontan rörelse som lyft fram vemhelst närhelst de har velat föra dess talan. En Trump, Le Pen eller Åkesson i politiken. Axpixlat, Marcus Birro eller valfri ledarskribent i samhällsdebatten. Sällan har väl en tankeriktning så tydligt skapats underifrån, snarare än att medvetet artikuleras av någon intellektuell auktoritet. Den är trots sina påtagliga avtryck i debatten fortfarande svår att formulera.

Bäst hittills lyckas kanske statsvetaren Matthew MacWilliams i tidningen Politico (17 jan), som identifierat ett gemensamt drag hos Donald Trumps anhängare. Det är varken kön, utbildning, ålder eller klass, däremot en auktoritär tendens. Trumps anhängare värderar lojalitet, respekt och följsamhet framför oberoende, omtänksamhet och nyfikenhet. De lyder, de lockas av en stark ledare och de bemöter främlingar aggressivt, särskilt om de känner sig hotade.

 

Mycket av detta känns igen i den politiska kantring som pågår i Sverige. Som ofta tycks börja med en personlig förbittring och ett allt brutalare språkbruk.

Här finns en rädsla för invandring, inte sällan utan fientlighet mot invandrare. Nationen, samhällskontraktet, den inre säkerheten anses stå och falla med fysiska kontroller av och hinder för människor som passerar nationsgränsen. Dessa de mest kontraproduktiva och skadliga av hinder tillmäts en närmast metafysisk betydelse som skydd mot omvärldens alla hot.

Främlingsfientligheten handlar sällan om tydlig rasism. Däremot om att identifiera fiender. Bland dessa finns förvisso alltid ”muslimer”, men även svensk urban medelklass, journalister och feminister. Fredrik Reinfeldt och andra politiker förknippade med en generös asylpolitik kallas landsförrädare.

 

En förvånansvärt konsistent ideologi håller på att skapas ur dessa strömningar. Etiketter som ”höger” och ”borgerlig” används, trots att tankegodset har föga att göra med den traditionella svenska borgerlighetens betonande av ekonomisk frihet och öppenhet mot omvärlden. Identiteten formas av striden mot ”vänstern”.

Eftersom ”vänstern” är för betydande asylmottagning är det höger att vara emot. I samma åsiktspaket finns mediekritik, antifeminism och förnekande av global uppvärmning. Det auktoritära märks i den nymornade vurmen för värnplikt. Sådana förslag har föga att göra med försvarsförmåga, utan emanerar från viljan att se andra lyda och inordna sig.

Fortfarande saknar denna ideologi både intellektuella och politiska företrädare. Opinionsbildare och politiker som vinner popularitet på att artikulera vissa av dessa strömningar blir djupt och ärligt kränkta av att associeras med många av dess övriga uttryck. Typiskt för en politisk strömning skapad av många människors handlingar – av aggressionerna, envetenheten, artikeldelandet, proteströstandet – men inte utifrån någons medvetna design.

 

Den liberala drömmen om ny teknik som plattform för nya idéer har mött den progressiva drömmen om en organiserad folklig vrede. Och det har fött en politisk mardröm, en auktoritär backlash som förkastar dessa framåtblickande ideologier. En spontant framvuxen massrörelse på jakt efter en stark ledare tänkt att ta kontroll över en kaotisk tillvaro. Vem sade att ironin är död?

Jag tänker på Virginia Postrels bok Framtiden och dess fiender från 1998. När den gavs ut verkade framtiden så hoppfull, argumentationen för kreativitet, nyfikenhet och dynamisk förändring närmast redundant. Nu har fienderna klivit fram. Anhängarna av kontroll och ordning utgör den dynamiska förändringen av politiken.

Liberalerna blickar bakåt. Deirdre McCloskey utforskar 1800-talets kommersiella genombrott, William Easterly 1900-talets felslut om fattiga länders utveckling, John Tomasi gör en filosofisk syntes av 1970-talets motsättning mellan libertarianer och socialliberaler. Eminenta, välformulerade tankar som dock valt historiens trygga facit snarare än det osäkra och dynamiska.

I mötet med 2000-talet lät sig framstegets vänner distraheras till fel strider av islamisters bomber och invaggas i tron att marknadsekonomin skulle fortsätta sitt segertåg. När verkligheten gjort sig påmind i form av övervakning, krig, miljöhot och skenande statsutgifter har vi kommit att sky den framtid som borde ha erövrats.

 

Matt Ridleys evolutionära förklaring applicerad på de auktoritäras frammarsch kan synas demoraliserande. Men intellektuella trender och politiska strömningar kommer och går. Den oföljsamme bidar sin tid, odlar och sprider idéer som kan bli nästa opinionsvåg. Opponerar i hopp om att kunna regera framöver. Demokratin bygger på att kunna vara en god förlorare, på maktskiften och på att vara skyddad av rättigheter och rättssamhälle när man är i minoritet. Så föds tillit och tillförsikt.

Helt hopplöst är det heller inte att verka i en samtid där redan att bemöta en meningsmotståndare med vänlighet, respekt och argument eller dela en faktaspäckad text ur ett rikt och tillgängligt utbud är en motståndshandling.

Det stora problemet med de auktoritära är att det blir farligt att förlora. När de får makten behåller de den. De avlövar oppositionen och inskränker friheterna för medier, marknader och människor. Ofta med massornas initiala bifall. Och om andra möter dem med samma metoder har de redan vunnit. Att motstå detta är utmaningen för den närmaste tiden.

SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet