Aftonbladet
Dagens namn: Ingeborg, Borghild
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Sluta prata om kollaps

Flyktingvågen är räddningen för vår välfärd

välkomna! Flyktingar jublar när de når den grekiska ön Lesbos. Välkomna dem hit, menar Petter Larsson. Utan en hög invandring går det åt pipan med både Europa och Sverige.   välkomna! Flyktingar jublar när de når den grekiska ön Lesbos. Välkomna dem hit, menar Petter Larsson. Utan en hög invandring går det åt pipan med både Europa och Sverige. Foto: AP

Om vi inte håller nere flyktinginvandringen kommer lönerna att pressas, segregationen att öka och rasisterna bli fler. Därför måste FN:s flyktingkonvention rivas upp och Sverige sätta ett tak för asylinvandringen, på förslagsvis 70 000 personer om året. Det kanske ”folket” kan acceptera.

Göran Greider får väl rätta mig om jag läser helt fel, men det är vad som trillar ut när jag sållat bort vankelmod och förbehåll ur hans artikel på dessa sidor i måndags.

En tredje väg kallar han det. Well, den löper i så fall rätt tätt med regeringspolitiken skulle jag påstå, med den skillnaden att medan regeringen noga räknat bara kringgår och undergräver asylrätten, så vill Greider ta steget ut och formellt frångå den.


Eller vill han det? Han skriver ju själv, helt korrekt, att det inte är rätt läge att förhandla om Flyktingkonventionen – den skulle ju bara bli mer repressiv. Det gör hans text lite oklar, men inte hans principiella resonemang mer resonliga: det här är vad han vill göra, men kanske inte just nu.

När flyktingkonventionen nu sätts på prov, eftersom så många använder sin rätt, då ska den alltså skrotas, tänker han sig.

Men det är ju precis för att politiker och regeringar inte ska kunna snegla alltför hårt på inhemska opinioner och i nödens stund och i folkstyrets namn kränka människors rättigheter vi har den i Greiders tycke förhatliga ”juridifiering” det innebär att vara låst av internationella konventioner. Det civiliserar oss, håller tillbaka reflexen att snabbt bli populär på bekostnad av andras mänskliga rättigheter.

Vilka andra mänskliga rättigheter ska riksdagen kunna avskaffa med ett knapptryck? Tanken svindlar.


Men rasisterna då, blir inte de fler om vi inte begränsar asylrätten?

Inget tyder på det. Vad jag förstått av forskningen kring högerradikala partier finns inga klara samband mellan hög invandring eller hög arbetslöshet och andelen rasister i befolkningen eller framgångar för högerradikala partier.

Dessa partier kan lyckas bra oavsett konjunkturer, arbetslöshetsnivåer och hur stor invandring ett land har.

Under de senaste 20-30 åren har den svenska flyktingfientliga opinionen minskat rejält, medan landet fört en jämförelsevis generös invandringspolitik. Men samtidigt har vi fått ett framgångsrikt högerradikalt parti. Medan Finland haft en minimal invandring – men ändå fått Sannfinländarna. Detta bara som exempel på att inga automatiska samband finns.


Mycket handlar i stället om hur politiker, debattörer och medier beskriver ett fenomen. Det ”folk” Greider kidnappar för sin sak är högst påverkbart och tycker olika vid olika tidpunkter.

När gummibåtarna kapsejsade i Medelhavet, när vi såg skarorna av utblottade människor vandra över Balkan, när Angela Merkel sa att vi klarar det här och Stefan Löfven talade om att hans Europa inte bygger murar, ja då steg den flyktingvänliga opinionen i Sverige snabbt till tidigare oöverträffade nivåer.

Sen vände politiker och opinionsbildare på klacken. Och ”folket”, i alla fall delar av det, följde efter. Plötsligt kunde man sitta med helgjutna humanistiska socialdemokrater av Greiders slag som tyckte att det här med andrum var höjden av klokhet.

Exakt i vilket läge ska politikerna lägga örat mot folket? I augusti? Eller i november?

Vad hade hänt, tänker jag ibland, om svenska politiker i stället för att avsiktligt skapa en krisstämning med sitt prat om kollaps, hade sagt att detta är en jättechans för Sverige? I alla fall om vi spelar våra kort väl.


För så är det. På den punkten är jag enig med Greider: det räcker – uppenbarligen – inte att tala om vårt moraliska ansvar för människor på flykt, om de högtidliga konventioner vi skrivit på, om vilken sorts människor vi blir och vilket sorts land vi blir när vi stänger gränserna. Det biter inte på den rädsla för framtiden som högerradikalerna med god hjälp av de etablerade partierna blåst liv i.

Kanske måste vänstern möta rädslan, inte med hopp, utan med en starkare rädsla.

För utan en hög invandring går det åt pipan med både Europa och Sverige.


Vårt stora ekonomiska problem för framtiden är att färre i arbetsför ålder ska försörja fler pensionärer – den så kallade försörjningskvoten ändras. De närmsta 15 åren kommer vi att ha 300 000 fler åttioplussare. Det ska vi vara glada för, eftersom den ökade livslängden är en lysande framgång för vår välfärd. Men det påverkar våra försörjningsmöjligheter. FN:s befolkningsorgan tror att Europa mellan 2015 och 2050 skulle behöva fördubbla sin nettoinvandring – en ökning med över 30 miljoner – för att befolkningen inte ska krympa. Länder som Kroatien, Ungern och Litauen ligger särskilt pyrt till, de förväntas minska sin befolkning med över 15 procent.

Vad gäller Sverige konstaterade Arbetsförmedlingen i en rapport förra året att vi behöver 100 000 nettoinvandrare om året det närmsta årtiondet för att bibehålla försörjningskvoten.

Enligt beräkningar som SCB-demografen Lena Lundkvist tidigare har gjort, och där hon tittat ännu längre fram i tiden, står vi inför många årtionden av hög invandring. Hon utgår då från hur ”mixen” på den totala invandringen har sett ut, vad gäller faktorer som ålder och kön, de senaste åren, men innan den riktigt stora flyktinginvandringen tog fart den allra senaste tiden. Skulle vi få samma mix av invandring i framtiden, skulle vi behöva ta emot någonstans mellan 50 000 och 100 000 nettoinvandrare om året fram till 2020. De två decennierna därefter snarare kring 200 000 om året, och årtiondena därpå uppemot 300 000 om året.


Ett alternativ vore att öka arbetskraftsinvandringen drastiskt i stället. Här handlar det ju ofta om män i arbetsför ålder, som dessutom inte så ofta pensionerar sig i Sverige. Vi skulle då behöva öka denna invandring från dagens kring 15-18000 om året till kring 100 000 om året de närmsta decennierna. Men eftersom Sverige redan har ovanligt liberala regler för arbetskraftsinvandring, och eftersom övriga Europa står inför samma befolkningsproblem som Sverige och därför också kommer att slåss om arbetskraften, så är chanserna nog rätt små att det lilla kalla landet med det obegripliga språket skulle kunna komma upp i de volymer som krävs. Glöm tanken på att indiska datatekniker, amerikanska akademiker eller brasilianska läkare ska rädda oss.

Det finns förstås massor av andra alternativ. Men de är måttligt attraktiva. Vi kan höja skatterna för att klara äldrevård och pensioner trots färre skattebetalare. Vi kan höja pensionsåldern eller sänka pensionerna. Vi kan skippa utbildningen av unga och se till att de börjar knega vid 18, eller skära ner välfärdsambitionerna, kanske låta folk som har råd köpa tjänster själva. Vi kan vänja oss vid en konstant lägre tillväxt och ständig underbemanning.


Men nu har en gyllene lösning uppenbarat sig i form av flyktingarna. De är i genomsnitt yngre än svenskarna och de är mer välutbildade än många andra migranter. Det ger, som Martin Aagård skriver (9 mars), ”en historisk möjlighet att utveckla Sverige för framtiden.”

Men, säger då orolig Sverigevän, det tar ju sju–åtta år för dem att etablera sig på arbetsmarknaden och förvandlas till skattebetalare.

Men desto större orsak att välkomna dem nu och satsa vad vi kan på att de ska få bra förutsättningar, eftersom det framför allt är om några år, när bristen på arbetskraft sätter in på allvar, som de kommer att behövas.


Nej, som det mesta här i världen är det inte alls säkert att invandringen ”lönar sig” i ekonomiska termer. Det beror på framför allt på hur många som kan få ett jobb. Det kommer naturligtvis att krävas omfattande utbildningssatsningar, bostadsbyggande och en finanspolitik inriktad på hög sysselsättning.

Men utgångsläget är gott. Sverige står inte, som när kriget i Jugoslavien rasade och vi tog emot tiotusentals flyktingar, i en ekonomisk kris. Tvärtom går ekonomin bra, statsfinanserna är fantastiska jämfört med de flesta länder, och staten kan låna till nollränta. Nästan alla – arbetslösa och sjukskrivna undantagna – har fått väldigt mycket mer pengar i plånboken i många år tack vara hyggliga reallöneökningar och jobbskatteavdrag. De mer besuttna har dessutom sluppit förmögenhetsskatt, arvsskatt och fastighetsskatt.

Vi har, som samhälle, råd att investera i vår egen framtid, i de syriska familjer och afghanska barn som ska betala våra pensioner, driva våra företag, bota våra sjukdomar och bygga våra bilar.

Den som säger nej till det, får nog var beredd att jobba till 70.

Angela Merkel Stefan Löfven Göran Greider Martin Aagård
Senaste nytt
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Kultur

Visa fler
Om Aftonbladet