Aftonbladet
Dagens namn: Rakel, Lea
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Gröngöling som förlorade ideologin

Åsa Linderborg läser en underhållande bok om Miljöpartiets historia – flummare som blev makthungriga världsförbättrare

Språkröra Eva Goes, Birger Schlaug och Åsa Domeij höll i taktpinnen när Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988. Foto: Roony Johansson   Språkröra Eva Goes, Birger Schlaug och Åsa Domeij höll i taktpinnen när Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988. Foto: Roony Johansson
Dagens språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson möter en svår framtid. Foto: Gustav Mårtensson   Dagens språkrör Gustav Fridolin och Åsa Romson möter en svår framtid. Foto: Gustav Mårtensson

Jag har alltid tänkt på Miljöpartiet som en samling idealister som förväxlar radikalism med flum. En medelklassrörelse som under individualismens fria fana medverkat till en rad nyliberala reformer. Maktkåta världsförbättrare som saknar ideologisk kärna och därmed också politisk integritet.

Den bilden bekräftas i Maggie Strömbergs djupstudie Vi blev som dom andra.

Miljöpartiet, 35 år i höst, bildades i kölvattnet av kärnkraftsomröstningen.

Frontfigur var Per Gahrton, som menade att både staten och storbolagen kväver människans kreativitet. Därför måste blockpolitiken i allmänhet och socialdemokratins maktmonopol i synnerhet brytas. Så man sa nej till löntagarfonderna men ja till skolpeng, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt inkomstskatt.

Denna borgerliga politik förpackade man i en förment progressiv livsstil. I partiets barndom, skulle en rättskaffens miljöpartist leva så alternativt som möjligt. Högst poäng hade den som isolerade sig i naturen, levde fattigt och helst utan el. Man skulle arbeta minimalt, och därmed bidra minimalt till den skattefinansierade välfärd som även en grönavågare förr eller senare behöver.

 

Tjernobyl och säldöden bäddade för inträde i riksdagen 1988, till rytmerna av Banankompaniet (miljöpartister tror att alla kan dansa). Väljarbasen bestod redan då av högutbildade, tjänstemän, lärare, journalister, kulturarbetare.

Inflytandet uteblev, till viss del beroende på att man hade en förvirrad syn på språkrören. De fick absolut inte sitta i riksdagen. Och varför nöja sig med två när man kan ha 13? Måste de ens vara myndiga? Länge var kravet på de kvinnliga språkrören att de skulle ha kvinnliga egenskaper, det vill säga inte vara för sakliga, det var det manliga språkrörets uppgift. Men de fick absolut inte vara feminina eller välklädda.

Så snart man intog parlamentet uppstod den splittring som finns i alla partier. Mot fundisarna (som inte vill kompromissa om partiets själ, vad den nu är) står realos (pragmatikerna som siktat på regeringen). De första 30 åren var det fundisarna som bestämde, med en högst egensinnig uppfattning om det politiska spelet gjorde man allt för att partiet skulle spela en så liten roll som möjligt i svensk politik.

 

Under den ekonomiska krisen 1991 åkte partiet ur men kom tillbaka tre år senare tack vare EU-omröstningen. 1998 fick man 4,5 procent men lyckades ändå bli tungan på vågen.

När Peter Eriksson och Maria Wetterstrand tog över som språkrör 2002 påbörjas en professionalisering av parti­apparaten, vilket ledde till toppstyrning, med sikte på Rosenbad. Göran Persson tvingades förhandla med Kamrat Mulle och det gick ganska bra, hans sidoprojekt var ju det gröna folkhemmet, men MP plågades ändå av interna stridigheter eftersom man tillåtit S regera i minoritet.

Med Reinfeldts högerallians återuppstod blockpolitiken igen. Det passade inte MP, som måste välja väg. På den ena sidan stod fundisarna som, när Alliansen drev arbetslinjen, ville gå till val på medborgarlön – så man kan slippa ta de tråkiga jobben – till en kostnad av att kommunalskatten skulle höjas till 70 procent. På den ena sidan stod de borgerligt sinnade maktstrategerna som ville och gjorde upp med Alliansen om undantag i turordningsreglerna, friskolorna och Europas liberalaste arbetskraftsinvandring.

Det är nu Maria Wetterstrand vinner Converseväljarna. Om grundarna romantiserade det förmoderna levernet bland mossa och lava, kom MP nu att tvärtom uppfattas som moderniteten. I alla fall så som den formulerades av den urbana hipstern. Hen som tyckte att utvecklingen gick åt rätt håll eftersom hen själv hade framtidsutsikter.

 

Peter Eriksson och Maria Wetterstrand professionaliserade parti­apparaten. Foto: Peter Knopp   Peter Eriksson och Maria Wetterstrand professionaliserade parti­apparaten. Foto: Peter Knopp Partiet plockade inte bara vänsterväljare utan klassinsikt, FRA-lagen gjorde att man även fann sympatisörer bland de liberala frifräsarna. Och näringslivet ville se dem i en alliansregering, eftersom deras ekonomiska politik mognat. Samtidigt sa Schlingmann att antirasism, miljö och hbtq-frågor inte får monopoliseras av vänstern.

Nu gullar alla med MP, och då nämner ändå inte Strömberg journalistkåren. I MP hade de ett parti som vädjade till deras halvt ömmande världssamveten utan att ställa jobbiga krav på progressiv fördelningspolitik.

De enda som inte ville ha MP var LO. 18 av 20 förbund sa nej till ett regeringssamarbete. Här hade Strömberg kunnat fördjupa sig lite, men den gängse tolkningen är att LO står för betongpolitik. Det kan ligga nåt i det, men framför allt handlar aversionen om att MP inte fattar vad klassamhälle är för nåt.

 

Men det sket ju Mona Sahlin i. Hon gick till val med dem ändå, trots att MP marscherat högerut: Ja till Rut, nej till förmögenhetsskatt, sänkt moms för tjänstesektorn, sänkta arbetsgivaravgifter och lättnader i sjuklönen för småföretag. Inför valet 2010 var MP oense med sossarna om allt. Reinfeldt satt kvar.

Fyra år senare gjorde partiet fiasko, trots en lokalavdelning i New York som skickat hem coola grejer för alla coola människor på sociala medier. Vänstern flydde till V, de borgerliga miljövännerna till C och de trendkänsliga gick vidare till Feministiskt initiativ. Åsa Romson försökte närma sig Fi genom att måla upp vita, medelålders, heterosexuella män som huvudfienden, men Gudrun Schyman gjorde det så mycket bättre. Den tredje kraften i svensk politik blev i stället SD. Man förlorade valet men fick äntligen bilda regering. I den tillåts MP, som enda regeringsparti nånsin i historien, kritisera regeringen för i stort sett de flesta beslut.

 

Maggie Strömberg, till vardags en av Sveriges bästa politikjournalister (man läser henne i Fokus), har skrivit en underbart skön bok om ett ofrivilligt skrattretande parti. Hon kan tillåta sig använda sin humor eftersom hon behärskar sitt ämne ner på cellnivå. Det går att greppa ett parti som är så pass ungt – källmaterialet är ännu levande – men det krävs att man är betrodd att rota fritt. Det har Strömberg varit, metoden har varit fältbiologens med tältsäng, kikare och vässat öra i knölig terräng. Resultatet är lika lysande som bokomslaget, jag önskar alla partier kunde få en sån vass hävdatecknare.

Jag saknar vissa stråk i MP, såsom moralismen. Man tror sig ju verkligen vara en bättre och klokare sorts människor. Och konservatismen, som torde förvåna alla kulturradikala väljare. På 80-talet ville man förbjuda videovåldet, i senaste valrörelsen var man nära att trassla in sig i påståendet att kvinnor inte vill ha extremt sex. Det kulturpolitiska programmet – som kom ett år efter att man fått ministerposten – handlar om hur man ska få folk att tänka rätt.

Jag saknar också utrikespolitiken, där MP spelat en bra och avgörande roll. Om Strömberg inte känner sig tömd på ämnet, borde hon göra biografi över Per Gahrton. Han förtjänar det och är så pass hårdhudad och reko att han säkert skulle ge henne det förtroendet.

2010 var MP populära med sin urvattnade politik. I dag är partiet impopulärt på grund av samma sak. Samtidigt är det svårt att förstå vad man ska kunna kräva av några som är så ideologiskt inkonsekventa. Exempel: man är mot marknadskrafterna men för skolpeng. Det är just den här bristen på logik som gör att partiet ena året kan säga nej till vinster i välfärden och andra året ja (just nu är de för).

 

Det är svårt att lita på nån som saknar integritet, och dessutom är så makthungrig. Just därför kan man heller inte bli besviken. Lika svårt är att förstå vilken roll MP ska spela i framtiden, när marknadsliberalismen straffat ut sig för alltid och politiken avkrävs lösningar som MP inte har en susning om. Jag hoppas på en uppföljning, att Maggie Strömberg aldrig slutar bevaka det här partiet.

 

 

Maria Wetterstrand Mona Sahlin Gudrun Schyman Peter Eriksson Per Gahrton
Per Gahrton, 2004. Foto: Mats Strand   Per Gahrton, 2004. Foto: Mats Strand
Senaste nytt
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet