ÅSIKT

Skön bussresa till arbetarklassen

Äntligen kommer skildringarna om klassresorna nedåt

Ur filmen ”Ni ska se att jag har rätt”.
Ur filmen ”Ni ska se att jag har rätt”.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Saga Gärde, filmare. Foto: Emilia Bergmark Jiménez
Saga Gärde, filmare. Foto: Emilia Bergmark Jiménez

Klasskildringen är i Sverige synonym med klassresan.

Människan som växt upp i arbetarklassen, inte sällan under svåra omständigheter, och tagit sig till medelklassen – den resan har skildrats om och om igen.

I Sverige tror vi gärna att detta är klassmedvetenhet, när det i själva verket inte är något annat än den amerikanska drömmen. The self made man, vill du så kan du, jag lyckades mot alla odds: detta är klassresans budskap. Den underliggande ideologin är också att arbetarklassen är något man ska lämna bakom sig. Ta gärna med din identitet, behåll gärna din osäkerhet och tala ofta om din rädsla för böcker – men lämna kollektivet och dess kamp åt sitt öde.

Att klassresan som genre exploderat under 2000-talet kan tyckas konstigt: det var ju på 50-talet som halva Sverige gjorde denna resa. I dag ser vi snarare motsatsen, klassresor som går åt andra hållet eller står still. Detta har inte skildrats i särskilt hög grad. Nu händer det.

I vår kommer en hel hop filmer som bryter mot trenden. I Yarden skildras en klassresa nedåt, Johan Palmgrens Taxiklubben handlar om en taxichaufför som arbetar 13 timmar om dagen, och nyss släpptes Saga Gärdes dokumentär Ni ska se att jag har rätt. I den får vi följa bussföraren Magnus Lunell, fackligt aktiv inom Kommunal.

Han rattar bussen genom ett Stockholm som dras isär allt mer samtidigt som han berättar om stoltheten i att vara arbetarklass och vad som har hänt på arbetsmarknaden de senaste 30 åren. Han talar om mervärde och om att medelklassen är en myt som ska dölja att alla är löntagare, men också en del om fågelskåderi och annat.

Vi får följa med på ett fackmöte, på en ABF-kurs samt höra honom säga till medlemmar på telefon: ”Visst, vi tar den här striden. Men då backar du inte ner då som förra gången?”

Tidvis blir det lite väl mycket sorgligt tillbakablickande till bättre tider, men Lunells intensiva karaktär gör att filmen ändå blir lättsam.

I dessa tider när tusentals besvikna lämnat facket efter skandaler är denna film högaktuell. Här finns inga pampar, bara den fackliga vardagen, skildrad med hjärta och vackra Stockholmsbilder. Och även om Lunell är filmens huvudperson, är det kollektivet som står i fokus. En berättelse om arbetslivet här och nu, som förhoppningsvis markerar en ny trend.

För den insikt som Magnus Lunell delar med sig av i filmen – att utan arbetarklassen stannar Sverige – den har varit helt frånvarande i berättelsen om klassresan.

Kajsa Ekis Ekman