Aftonbladet
Dagens namn: Enar, Einar
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Barnkulturen måste få vara på allvar

Suzanne Ostens nya film alltför realistisk för 11-årsgräns

Maria Sundbom och Esther Quigley i ”Flickan, mamman och demonerna”, en film om att växa upp med en schizofren förälder. Foto: Sebastian Danneborn   Maria Sundbom och Esther Quigley i ”Flickan, mamman och demonerna”, en film om att växa upp med en schizofren förälder. Foto: Sebastian Danneborn
Suzanne Osten.   Suzanne Osten.

”Vi måste uppträda som normala, inte avvika, inte höras. Det är viktigt att vara hel och ren”, säger mamman.

”Men jag luktar ju kiss”, säger flickan.

Medan mamman försvinner in i psykisk ohälsa, vanvårdas Ti. Hon åker på spö i skolan när hon insisterar på att demoner faktiskt finns. Strax därpå dyker det upp två yuppies med hörlurar och rödsprängda ögon. Andra gånger tittar demonerna fram i köksskåp och garderober.

I sin senaste film Flickan, mamman och demonerna blandar Suzanne Osten skräckrekvisita med konstnärsdrift och vardagsrealism.

”Det börjar läskigt men slutar lyckligt”, intygar flickan allra först i filmen.

 

Men den välmenande prologen tycks inte nog. Filmen, som nyss visades på Barn- och ungdomsfilmfestivalen i Malmö och får vanlig premiär 15 april, har belagts med 15-årsgräns av Statens medieråd.

”Avgörande är ofta graden av realism och möjligheten till identifikation”, står det att läsa i direktiven. ”Tydlig sagokaraktär och få beröringspunkter med barnets vardag kan bidra till en 11-årsgräns, medan en realistisk skildring som barn kan identifiera sig med kan motivera en högre ­åldersgräns.”

Ergo: medan Star Wars och annan Hollywoodeskapism klarar sig undan med 11-årsgräns, hänger saxen i luften för den traumatiska verkligheten.

Traditionell filmcensur må vara borta men barnkulturen är fortsatt satt under lupp, och allt oftare på undantag. Om inte statligt förmynderi så står privatpersoner beredda att rycka in.

 

En Alfonsvisning på en förskola bannades nyligen av föräldrar och ledde till filmförbud. Suzanne Ostens 40 år gamla pjäs Medeas barn om skilsmässa och självmord drogs förra året tillbaka på en skola i Kumla. I den hyllade pjäsen Den lille prinsen på Bus i Stockholm, är sista scenen med giftormens dödliga bett struken - aktuellt exempel på barnteaterns självcensur.

I ett land där public service-tv fortsätter skedmata oss med schlagerkultur, från vilken föräldrar tycks livrädda att exkludera sina barn, får den mer problematiserande barnrepertoaren svårare att göra sig hörd.

Även pressen bidrar, som i förra veckan när både Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Expressen avstod från att recensera den outsägligt vackra Pojken och världen, en Oscarnominerad brasiliansk, animerad familjefilm.

Det hade förstås aldrig hänt en Disneyfilm.

 

Särskilt pikant blir det eftersom filmen vilar i en våt filt av upptäckarglädje och ångestvrål à la Skriet, med enkla streckgubbar som bevittnar allt från regnskogens skövling till stadens förorening och förlamande konsumtionssamhälle.

Min egen sexåring hade en uppslitande upplevelse, ”så sorglig och så bra”. Han ville snarast se om filmen.

Av det fåtal som recenserat undrar flera om det inte snarare är en film för vuxna. Som om ett egensinnig verk, utan klassiskt uttryck och berättardriv, skulle vara enkom för vuxna.

 

Kan det inte vara tvärtom, att de unga, mindre invanda har lättare att ta till sig det abstrakta och impressionistiska?

Det är också där som ­Suzanne Osten kommer in i bilden, som gräns- och åldersöverskridare, för att hon vågar ta sina ämnen på allvar och för att hon inte underskattar de unga.

All vågad barnkultur om död och allvarliga ting är förstås inte bra per se. Men att realism i sig blivit alarmklocka är oroande. För hellre bearbeta ångest i tidig ålder, än total beröringsskräck resten av livet.

 

 

Suzanne Osten Star Wars Dagens Nyheter Expressen
Om Aftonbladet