Aftonbladet
Dagens namn: Marta
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Vi vet vad som sker

Kristian Lundberg om bilderna som visar ett före och ett efter

Flyktingar på Köpenhamns centralstation.   Flyktingar på Köpenhamns centralstation. Foto: EMIL MALMBORG
Gatstenar i Berlin som påminner om Förintelsen, ett konstprojekt av Gunter Demnig.   Gatstenar i Berlin som påminner om Förintelsen, ett konstprojekt av Gunter Demnig. Foto: AP

Det finns händelser som på ett enda ögonblick skapar skiljelinjer i tiden. Det finns genast, i samma stund, både ett före och ett efter. Det finns den typen av absoluta ögonblick i vår samtid.

Det är naivt att föreställa sig att förlusten av vad man kan kalla för ”den läsande allmänheten” inte skulle skapa återverkningar i det politiska samtalet, i de vardagliga val som vi gör, i den ideologiska verklighet som formar våra tankar. I ett svävande nu av historielöshet, där också författaren har förlorat sin funktion som återberättare och förvaltare av minnen blir vi dömda till att upprepa våra misstag.

Det finns en sorts pågående historielöshet.

Den breder ut sig, inte minst genom en nedmonteringen av biblioteken. Vi skapar försämrade skolor. En brist på bildning och kunskap skapar en grogrund för just den här speciella typen av oförmåga att sätta samman lösa delar till en helhet. Vi lever i en värld av fragment som sällan får omskapas till en helhet som det går att förhålla sig till.

Men.

Det finns ett före och ett efter.


Det är två bilder som blir tydliga för mig. Det är två separata händelser som äger rum var för sig, men under samma dag.

Vi är på resa i Berlin. Vi besöker en del av de äldre judiska kvarteren i Berlin, eller rättare sagt – det som en gång var de judiska kvarteren i Berlin. Människor som en gång bodde, älskade, arbetade, hatade, bad och uppfostrade barn på just dessa gator är numera bara minnen.

Paul Celan skriver i sin dödsfuga: ”Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten/vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland/vi dricker om kvällen och morgonen vi dricker och dricker/döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått”.

Framför en del av husen som vi passerar finns det nedsänkta guldfärgade gatstenar. Det går att läsa ”Samuel Mendelsohn, född 1896, död 1943, Auschwitz.” I all sin enkelhet en grym utsaga, mer fasansfull än vad som går att ta till sig, en sorts helt egen dödsfuga skriven i sten.

Men.

Det går inte att förneka orden, händelsen. Vi kommer att minnas. Vi läser gatstenarna, men tycks sakna förmåga att reflektera över vår egen samtid.  

Paul Celan har med sin dikt skapat en avgörande tidslinje med ett före och ett efter. I just Dödsfuga tematiserar han förintelsen. Dikten inleds:

”Gryningens svarta mjölk vi dricker den varje kväll/vi dricker den middag och morgon vi dricker den varje natt/vi dricker och dricker/vi gräver en grav i vinden där ligger man inte trångt”.

Hans diktfuga blir till mer än bara ett minne vi kan ta del av, förvalta. Den blir till en fråga om ansvar. Dikten sträcker sig ut mot oss som passerar genom tid och rum.

 

Den andra bilden är av modernare snitt.

Efter detta kortare besök i Berlin tar vi tåget mellan Köpenhamn och Malmö. För att kunna komma ner till tågets avgångsperrong avkrävs vi legitimationshandlingar. På flygplatsen ser vi klungor av människor som uppenbarligen inte har giltiga identitetshandlingar, rådvilla försöker de finna en annan utväg. Trötta, jagade, rädda. Man närapå känner den fysiska skräcken.

Vid Hyllie tågstation anländer den svenska polisen.

De avkräver samtliga resenärer pass och id-handlingar. En ung man saknar det. Han förs direkt undan, ut i det kalla marsmörkret. Och så är han borta.

Förintelsen var unik, på alla sätt. Men det täta mörker som omslöt tre svenska poliser och en ung man som saknade rätt papper kräver sin plats i det offentliga samtalet, sin plats i det kollektiva minnet. Men vi tycks inte ha förmåga att kunna dra linjer genom olika tider. Det sker en selektion.

Det finns ett före. Ett efter. Och historiens dom kom att bli hård över oss som inte gjorde någonting. 

Vi vet vad som sker. Nu måste vi börja handla.

Det finns en avgörande skiljelinje i den tid som är vår. En del får sitta kvar på ett det tåg som för dem hem. Och andra förs bort i den tysta kalla marskvällen, bara bort och aldrig mer hem.

Berlin Paul Celan Köpenhamn Auschwitz Förintelsen
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet