ÅSIKT

Skyll inte på knätofsvänstern!

Martin Aagård om attacken mot 70-talets proggare

Skäggmanslaget, Finn Zetterholm med flera i tv-programmet ”Pjål, gnäll och ämmel” från 1971.
Foto: TT
Skäggmanslaget, Finn Zetterholm med flera i tv-programmet ”Pjål, gnäll och ämmel” från 1971.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
SD-ledaren Jimmie Åkesson i samband med riksdagens öppnande 2010.
Foto: TT
SD-ledaren Jimmie Åkesson i samband med riksdagens öppnande 2010.

Blir alla proggare Sverige­demokrater när de blir gamla?

Frågan måste ställas efter att Per Svensson attackerat den så kallade ”knätofsvänstern” i Sydsvenskan nyligen. I artikeln, som försökte förklara Dagens Nyheter-skribenten Malin Ullgrens besvikelse över att så många i 68-generationen blivit invandrarfientliga, beskriver han den vänster som på 70-talet flyttade ut på landet, lät skägget växa och försökte ägna sig åt ”folkets kultur” – vilket på den tiden innebar fiolspel, rallarhatt och barn som inte fick titta på tv.

Deras nationalistiska vurm för ”folket” är likadan då som nu, menade Svensson.

Skillnaden är att i dag är det ideologiska paraplyet fascismen, då var det maoismen. Den haschrökande generationens ledstjärna, ordförande Mao, såg ju revolutionen som en nationell kamp mot imperiemakterna.

Och visst, den maoistiska synen på nationen är viktig att känna till om man ska begripa 70-talets kulturliv. Inte minst musikrörelsen. Den förklarar varför bandet Kebnekajse slutade låta som Jimi Hendrix och envisades med att spela olika gånglåtar. Det var den som fick SKP:s dåvarande skivbolagschef Robert Aschberg att kräva att Peps Persson skulle spela in en skiva som lät ”svensk”.

Allra värst var det i Norge, där identifikationen med Vietnams förtryckta folk gick så långt att man började se sig själva som offer för kolonialismen – i norrmännens fall den danska och den svenska.

Det var väl inte helt fel tänkt. I alla fall om man struntar i typiskt kolonialistiska kännetecken som  slaveri, utrotningskrig och napalmbombningar. Men resultatet blev ganska lustigt. Maoisterna marscherade i folkdräkt på 17 maj och att tala nynorska blev en upprorshandling mot den förtryckande danska överheten.

Och det mest ironiska är ju att knätofsvänstern inte bara uppstod tack vare ordförande Maos teorier. Den första impulsen kom snarare från folkmusikvågen i det superurbana Greenwich Village i New York. Pete Seeger, Bob Dylan och familjen Lomax har troligen större skuld till att en framgångsrik poporkester anno 1970 kunde kalla sig ”Skäggmanslaget” än Päkkos-Gustaf och Hjort Anders.

Så Per Svenssons historieskrivning är bara delvis korrekt.

Han påstår att 30-talets nazistiska blut und boden-mystik använde 68-vänstern som värddjur för att överleva in i Sverige­demokratins tidsålder.

Han har helt rätt i att dagens Sverige­demokrater beundrar sjuttiotalsvänstern och försöker kopiera deras politiserade kultursyn. Partiet har i ett par års tid försökt ta sig in i hembygdsrörelsen och folkmusikvärlden. Med få undantag (det finns en Sverigedemokratisk riksspelman i Krokom) har man misslyckats totalt.

Såväl Riksförbundet för folkmusik och dans som Hembygdsförbundet har tagit kraftfullt avstånd från alla nationalistiska inviter, vilket resulterat i att besvikna Sverigedemokrater avfärdat bägge organisationerna som … (överraskning) svenskfientliga.

Den riktiga knätofsvänstern insåg nämligen tidigt att tanken om en nationell kultur är ganska korkad. När Peps Persson till slut levererade sin ”svenska” skiva Fyra tunnlann bedor om dan lät den mycket riktigt ungefär som om Sven Melander ordnat en karibisk nyårsrevy i Klippans centrum.

Det är inte alls dåligt. Med lite hasch till låter den nog mer psykedelisk än en hel Jorodowsky-film.

Men det är svårt att kalla den ”svensk”.

Folkmusikvågen förvandlades snabbt till en världsmusikvåg. Knätofsarna byttes mot kaftaner. Nästa vänstervridna kulturuppror – punken – bröt totalt med alla nationella hippiesvärmerier och gjorde antirasismen till sin enda ideologiska följe­slagare.

Dessutom, och det glömmer Svensson, när proggarna använde ordet ”folk” var det aldrig utan att nämna ”arbetarklassen”. Det magiska ord som varken liberaler eller sverigedemokrater kan ta i sin mun för då spricker deras världsbild itu.

Att som liberal ställa knätofsproggarna till svars för nationalisternas vansinnes­idéer är med andra ord ganska hårt. I dag är det nämligen liberala opinionsbildare som klappar Sverigedemokraterna  om ryggen. Visst finns det gamla vänstergubbar och vänstertanter som muttrar med, precis som så många andra, men det är på ledarsidan i Per Svenssons gamla tidning Expressen vi dagligen får veta att invandrings­politiken hotar vårt land och våra värderingar i grunden.

68-generationen har knappast varit immun mot den nyliberala tankebubbla världen levt i de senaste 30 åren. Och de gamla proggare som i dag hellre låter folk drunkna i Medelhavet än låta dem passera Öresundsbron tillhör snarare den vänster som redan på 80-talet började be om ursäkt för sin ungdoms politiska synder. De som i tidens anda snabbt förvandlade hippie­rörelsens frisinnade individualism till yuppie-erans glada nyliberalism.