ÅSIKT

Här gömmer Afghanistans krigsherrar det ofantliga biståndet

Författaren Carsten Jensen reser i spåren av ett misslyckat krig

1 av 2 | Foto: ANDERS SØMME HAMMER
Dubai – finanskapitalismens ökentält. Här hamnar mycket av det enorma bistånd som plöjts in i Afghanistan sedan 2001.
KULTUR

De utländska trupperna har lämnat Afghanistan men kriget och terrorn fortsätter. Stora delar av landet är åter i talibanernas händer.
Den danske författaren Carsten Jensen och den norske journalisten Anders Sømme Hammer berättar i tre artiklar för Aftonbladet Kultur om det plågade landet.
DEL 1 Från Dubais finansmecka till Kabuls skräckkabinett.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Kraftiga, skäggiga män i shalwar kameez, knälånga kjortlar och veckade byxor, väntar resignerat i skuggan av en mur på trottoaren på en solindränkt gata där temperaturen redan tidigt på förmiddagen visar 38 grader. Det afghanska generalkonsulatet i Dubai är en förpost till Afghanistan.

Innanför råder tumult. Svettlukten tränger igenom de styva, vida kjortlarna. Upphetsade rop ljuder. Jag tränger mig fram till den ena disken efter den andra. ”You want to go to Afghanistan?” Jag nickar.

I Kabul ska jag träffa Anders Sømme Hammer, en norsk journalist som är prisbelönt för sina dokumentärer och med flera böcker och filmer på meritlistan. Han bodde i Kabul mellan 2007 och 2012 och har senare ofta åkt tillbaka. 2013 reste vi runt tillsammans i Afghanistan under två veckor för att skriva en rad artiklar till skandinaviska tidningar.

Det var det året som de utländska trupperna drog sig tillbaka från Afghanistan med förklaringen att uppdraget, att skapa en sammanhängande, välfungerande, demokratisk stat, var utfört. Kabul var fortfarande fredligt och det kunde gå månader mellan talibanernas självmordsattacker. Men i städer som Kandahar och Kunduz var det omöjligt att vistas på gatan som utlänning. I provinserna var orderna från Kabul blott ett fjärran eko, medan krigsherrar och stålsatta rebeller rustade sig till den slutgiltiga uppgörelsen.

Amerikanarnas senaste desperata påhitt var att bilda paramilitära miliser som under namnet Afghan local police skulle skydda lokalbefolkningen, men som lika ofta plundrade dem.

I dag, tre år senare, är talibanerna starkare än någonsin sedan invasionen 2001.

■ ■ ■

Jag har två dagar i Dubai. En del av den tiden tillbringar jag i metron, en monorail som ljudlöst glider tvärsigenom stadens skog av smaklösa skyskrapor, en smal buffertzon av stål och glas mellan ett solindränkt hav och en död öken, en stad som inte är byggd för att bestå, utan snarare ett globaliseringens svar på beduinernas nomadtält, där finanskapitalens astronomiska belopp rastlöst rör sig från det ena hastigt uppspända skatteparadiset till det andra.

Dubais metro påminner om Londons tunnelbana. Här finns samma blandning av människor från jordens alla hörn, endast vita tycks frånvarande. Ingen är här för att stanna, utan för att skicka pengar till familjen, medan de räknar dagarna tills de kan återvända hem, dagar som oftast blir till år. Finanskapitalets rastlöshet i globaliseringens översta skikt har sin spegelbild på kontinenternas botten, den underbetalda arbetarklassens rörlighet i kåkstädernas sociala tomrum.

Jag tar en guidad tur genom Jumeirah, överklasskvarteren vid Indiska oceanen, där pråliga villor ligger sida vid sida med tandläkarkliniker, som om stadens rika män och kvinnor inte hade andra intressen än sina tänders tillstånd.

Laserkirurgi, rea på plastikkirurgi och fettsugning visar dock att de har det.

Burj Al Arab
Foto: ANDERS SØMME HAMMER
Burj Al Arab

Det segelformade BurjAl Arab är världens enda sjustjärniga hotell och också det dyraste. De billigaste rummen börjar på 3 000 dollar per natt.

I lobbyn finns ett trappformat vattenfall som sträcker sig fyra våningar upp. Väggarna är klädda med akvarier där tropiska fiskar i neonfärger rör sig med ansiktsuttryck som är förvillande lika gästernas. Hissarna, som är bepansrade med guld, ser ut att vara stulna från en egyptisk faraos grav. I baren på 23:e våningen sitter ryska prostituerade i sina standarduniformer, tolvcentimetersklackar, truliga ansiktsuttryck och putande dekolletage.

Längre ned längs kusten ligger världens största konstgjorda ö, Palmen. Som namnet anger är den anlagd i form av en palm som sträcker sig ut i havet. Palmens stam består av en huvudgata omgiven av terrakottafärgade höghus med luxuösa lägenhetskomplex. Från stammen sträcker sig palmbladen ut i halvbågar, kantade av lyxvillor med privata stränder där sanden glänser vitare än tandkräm.

■ ■ ■

När jag går av flyget i Kabul börjar den andra delen av denna makabra sightseeing, från de rentvättade pengarnas huvudstad till krigets skräckkabinett.

Plast kan inte brytas ned. Det är min första tanke när jag kommer till Kabul och ser de enorma avfallshögar som kantar vägarna och som till största delen består av plastpåsar, plastflaskor och plastbehållare. Det är som om Kabul har slängts ned i en stor papperskorg. Gatubarn röjer runt i högarna med uttryckslösa vuxenansikten, stelnade i en desillusion som man inte förväntar sig att se hos barn.

Och betong? Kan man bryta ner betong? Vad är meningen med alla dessa enorma betongblock som klättrar längs fasaderna, som omger alla regeringsbyggnader och spärrar av halva gatorna och förvandlar bilkörning genom Kabuls redan innan kaotiska trafik till en besvärlig slalomfärd i snigelfart? Det är som med plasten. Inte heller betong kan brytas ner, men den står emot attentaten från de allt mer effektiva självmordsbombarna.

Vad är meningen med helikoptrarna, som med sitt öronbedövande oväsen hänger lågt över stadens tak? Varför finns det överallt soldater, nervösa poliser och checkpoints? Varför ser man inte längre några utlänningar på Kabuls gator?

”Saigon”, säger Anders Hammer.

Han tänker på Saigons sista månader innan staden föll för Vietcong i april 1975. Det finns många skillnader mellan kriget i Vietnam och Afghanistan, men också några viktiga likheter. En korrupt regering som saknar förtroende och folkligt stöd. En sönderfallande, dåligt utrustad militär som har försvagats av nepotism, inkompetens och deserteringar. En fiende som efter femton års krig är starkare än någonsin. En befolkning som är uppdelad mellan de desillusionerade och de övertygade. Och det är inte de övertygade som är på regeringens sida.

När jag besökte Kabul för tre år sedan var alla gator uppgrävda, det var som om staden befann sig i ett skyttegravskrig. På botten, där det fanns plats för kablar och avlopp, stack det upp stålbalkar och i medelklasskvarter som Taimani var det livsfarligt att gå ut på gatorna efter mörkrets inbrott. Det har gjorts framsteg. Nu är hålen igenskottade och risken för att hamna på botten med en stålbalk genom bröstkorgen finns inte längre.

Afghanistan har fått så mycket pengar i utvecklingsstöd att det skulle räcka till att återuppbygga en krigshärjad kontinent. Kabul skulle kunna rivas ner och byggas upp vartannat år. Bara USA har bidragit med mer än 100 miljarder dollar. Men Afghanistan med sina 30 miljoner invånare är fortfarande ett av världens tio fattigaste länder.

Det blev ingen ekonomisk boom och när de 150 000 utländska trupperna lämnade landet ramlade Afghanistan ner i ett hål som är lika farligt som de hål som nyligen gjorde Kabuls gator livsfarliga.

”Helmand – det nya Dubai” löd en rubrik i den amerikanska nättidskriften Foreign Policy 2010. Pengarna fanns där, liksom tron på deras makt att förändra människorna.

Var är pengarna nu? Mycket finns i det Dubai jag nyss besökte, där maktfullkomliga krigsherrar har investerat i palats i Jumeirah och i en livsstil som passar deras uppblåsta självsyn. Å andra sidan så är i dag den största delen av det bombhärjade Helmand i talibanernas händer.

På de murar som omger regeringsbyggnader och spärrar av stadens gator syns målade ansikten med texten ”Jag ser dig”. Det är inte ett hot från en Big brother-stat, utan en antikorruptionskampanj. Det är medborgarna som stirrar på statens ämbetsmän. Men eftersom makten i Afghanistan efter den amerikanska invasionen överläts till krigsherrarna, som bara är intresserade av att öka sin egen makt, så var varje försök att skapa en trovärdig stat på förhand dömt att misslyckas. I Afghanistan är korruptionen inte en mänsklig svaghet, utan statens porösa fundament.

Dagen efter min ankomst gör vi en makaber sightseeing i Kabul. Kulturministeriet, där de två nedersta våningarna är dolda bakom betong: två attentat. Det franska kulturinstitutet, där en självmordsbombare mitt under en föreställning av en pjäs om självmordsbombare, Tystnaden efter explosionerna, sprängde sig själv i luften. Den indiska ambassaden: två attentat. Affärerna intill jämnades med marken.

Shah-e Du Shamshira-moskén
Foto: ANDERS SØMME HAMMER
Shah-e Du Shamshira-moskén

Vi passerar en vägkorsning där en spansk journalistkollega till Anders satt inklämd i en fem timmar lång skottväxling mellan rebellerna och polisen. Ett höghus med gröna glasfasader från vilket talibanerna besköt den amerikanska ambassaden. Hotell Serena: två angrepp. Nio middagsgäster sköts ned när en grupp unga talibaner slank igenom säkerhetskontrollen. Nya sår hela tiden, de gamla läks aldrig.

Moskén Shah-e Du Shamshira. Här anklagade Farkhunda, en kvinnlig 27-årig student, i mars 2015 den lokala imamen för korruption, eftersom han sysslade med spådomar på moskéns område och tog betalt för sitt vidskepliga dravel. Imamen svarade med att högljutt anklaga kvinnan för att ha bränt upp en Koran. En upprörd folkmassa kastade sig över henne och slog henne medvetslös, varefter de körde över hennes blodiga kropp med en bil för att sedan slänga henne över broräcket till Kabul-floden där hon landade på den av sten och avfall belamrade flodkanten. Inte heller där fick hon vara i fred, utan stenades innan hon antändes. Det var som om att döda och lemlästa inte räckte, straffet skulle utdelas i evighet.

I dag finns det ett minnesmärke över Farkhunda, dedikerat till henne och ”alla de som svurit att kämpa mot okunnighetens garn, misogyni och obskurantism, så att vårt land kan befrias från barbari, förräderi och orättfärdighet.”

Av de kanske hundra gärningsmännen vars brott är dokumenterat av deras egna mobiler sitter i dag endast fem i fängelse, och de förväntas att inom kort bli frisläppta.

■ ■ ■

En av afghanistans tre miljoner narkomaner
Foto: ANDERS SØMME HAMMER
En av afghanistans tre miljoner narkomaner

Vid flodkanten, där resterna av Farkhunda en gång låg, sitter ett bylte insvept i en säck. Bara en naken fot och en svart hårtest vittnar om att det är en människa. Det är en av Afghanistans tre miljoner narkomaner.

Det börjar regna. Den avskyvärda sörjan som rinner i Kabuls rännstenar närmar sig gurglande kanten. Inga paraplyer öppnar sig på de överfyllda gatorna. Afghaner använder inte paraplyer.

”Min fru är på sjukhuset”, säger vår chaufför. ”I morgon ska hon föda. Varje gång en kvinna skriker av smärta under förlossningen slår läkarna henne och beordrar henne att tiga.”

Kan man bryta ner plast? Betong?

Kan människan brytas ner?

Carsten Jensen

Övers. Claes Wahlin

FAKTA

I MORGON

Här går fronten mot talibanerna