ÅSIKT

Trump är ingen gåta

Göran Greider om nyliberalismen som födde en ny sorts antipolitiker

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

 Nej, jag kan aldrig riktigt förstå varför så många är så djupt chockerade över fenomenet Donald Trump. Han är ju bara exakt så galen och obehaglig som en populistisk politiker vid slutet av en lång era av nyliberalism, antipolitik och rusande klassklyftor kan förväntas vara. ”Jag säger till folk vad de behöver och vad de förtjänar att höra”, utropar han i sin spökskrivna Great Again; how to fix our crippled America – men där hans idiom är lika väl fångat som Zlatans i Lagercrantz bok – och dem han talar till är de som känner att de saknar röst i politiken. För det är vad undersökningar visar: egentligen är det inte rasfrågor i sig, eller djupa etniska fördomar i det vita Amerika, som blåst upp presidentkandidaten Trump, utan den avgrundslika maktlöshet som stora grupper i USA känner.

Han talar till folklager – vit arbetarklass och vit medelklass – som rätt nyligen upplevt en finanskrasch som kunde tömma hela stadsdelar och göra huvudgator i små städer ödsliga. Det är en befolkning som upplevt två trauman under samma era: en våldsam ökning av inkomstklyftorna med förvärrad social otrygghet som följd och åratal av ideologiskt prickskytte mot allt vad politik och Washington heter. Tea Party-rörelsen tog det republikanska partiet som gisslan. Rörelsen deklarerade i princip att politikens tid är över när den krävde en stat som skulle krympas till 1786 års nivå. Vid slutet av denna antipolitiska våg framträder så icke-politikern – att han bokstavligen inte låter som en politiker förklarar en del av hans framgång – och businessmannen Donald Trump.

Donald Trump är den amerikanska vägkorsning där trettio år av nyliberalism möter ett årtionde av neokonservatism. Punkt slut. Vid en annan avfart i den där korsningen dök socialisten Bernie Sanders oväntat upp med ett helt annat budskap, det som Amerika i dag behöver höra. I många mätningar har det visat sig att Sanders skulle ha långt bättre möjligheter att slå Trump i presidentvalet än Hillary Clinton. Varför? Därför att Hillary Clinton aldrig ens förstått att den där vägkorsningen existerar. Hon är, trots alla sina förtjänster och trots att det är henne man nu måste hålla på, i hög grad en av de marknadsliberala vägarna dit men inte en avfart därifrån.

Fastighetsmagnaten Trump är ingen traditionell, konservativ republikan. Han vill satsa massor på försvaret men var emot Irakkriget. Han säger att han vägrar skära ner på socialbidrag och Medicare. Han talar om de 45 miljonerna fattiga i landet på ett sätt som ingen av de andra republikanska kandidaterna förmådde göra under primärvalet: ”Den som svettas hela dagarna på sitt jobb ska inte behöva svettas om natten av oro för sitt liv”, heter det i Great Again.

Att så många bedömare står så skräckslagna inför denna Trumptornado vittnar i själva verket om det globala liberala och i grunden oerhört självgoda kommentariatets handfallenhet inför vår tids galopperande ojämlikhet, neoliberala logik och penningmaktens invasion av all (i synnerhet amerikansk) politik. Donald Trump är rasist. Ja. Muren han vill bygga mot Mexiko tror han kan bli lika effektiv som Israels mur mot palestinierna. Han spelar på alla slags fördomar och ren ignorans. Den som läser kapitlet om klimatfrågor i hans senaste bok står inför en oöverstiglig mur av förnekelse och ofattbar dumhet: ”Våldsamma ’klimatförändringar’ är inget nytt. Vi har till och med haft istider. Jag råkar bara tro att de inte är människoskapade.” Han vill att USA ska pumpa upp all olja som går. I Skottland lyckades han stoppa planerna på vindkraftsverken som skulle förstört utsikten från en av hans luxuösa golfbanor. Men det är inte fördomar, ignorans och rasism som förklarar varför han sopade banan med övriga republikanska kandidater.

Donald Trump framträder som icke-politikern, som antipolitikern. Han är affärsmannen som får saker gjorda. Politik behövs nästan inte. Ett smart agerande på marknaden fixar alla problem och han har ju, som han ständigt påpekar, förhandlat med tunga affärsmän och ledande politiker på sina golfbanor runt om i världen. När han talar skolpolitik låter han som Jan Björklund: Släpp loss konkurrensen och låt de usla skolorna gå omkull. Han skryter oavbrutet med att han är rik. Ja, han är så äckligt rik att han inte ens märker hur det låter när han berättar om de pengar han fick av sin rika far som ung man i sjuttiotalets New York: ett ”litet lån” på en miljon dollar. Han kallar det för ”a small amount of money”.

Den fria marknaden fungerar – den behöver bara ledarskap, lyder hans liberal-konservativa budskap när den amerikanska drömmen nu går från tragedi till fars. Vi måste stå upp mot Kina, slår han fast. Samtidigt skryter han med att han i en av sina Trump Towers är hyresvärd åt Kinas största bank. Han är – jag upprepar det – den gestalt som hela tiden väntat i den vägkorsning där nyliberalism och nykonservatism möts.

Donald Trump är ingen gåta. Han är vår tid, den tid som så länge hemsökts av doktrinär marknadsliberalism, en växande överbyggnad av nykonservatism och en närmast total medialisering av all politik (i avsnittet om media i hans bok säger han att han använder media på samma sätt som media använder honom. För att få uppmärksamhet: ”Vi ger varandra vad vi behöver”). Han är resultatet­ av den globala liberalismens och borgerlighetens totala brist på självreflexion och, vad gäller USA, det demo­­krati­ska partiets oförmåga att mobi­lisera­ löntagare för den progressiva ekonomiska politik som är det enda som kan överbrygga rasfördomarna.

Jag tror inte att han blir president. Kanske mest för att jag vägrar tro på ett ­sådant skräckscenario. Så hur ska vi se på fen­omenet Donald Trump? Svar: som en strålkastare som med full styrka slagits på djupt inne i vår tids mardröm.