ÅSIKT

Vi måste prata pengar

Kajsa Ekis Ekman läser Ord & Bild och efterlyser kunskap

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Att vi är ett land av ekonomiska analfabeter märks kanske särskilt då vårt ekonomiska system kritiseras. Vilket inte händer så ofta. Förra vågen av kritik mot finansmarknaderna kom under 2000-talets början. Den var ofta av ett förundrat slag, med banaliteter av typen ”så många hundra miljarder rullar runt på börsen varje dag” eller ”de tio största företagen har mer pengar än de femtio fattigaste länderna”. Vilket knappast ger oss några djupare insikter än att, ja, mycket pengar finns det.

Sedan försvann debatten helt och ersattes av ämnen som svensken känner sig säkrare på: vad män tycker om kvinnor, vad infödda tycker om invandrare och vice versa.

När den ekonomiska diskussionen återvände i och med finanskraschen, kändes det i luften att behovet var stort av verklig kunskap. Nu behöver vi förstå systemets mekanismer, inte bara oja oss över dess konsekvenser.

Ord & Bild ska ha en eloge för att de gör ett temanummer om vardagslivets finansialisering (2/2016). ­Finansialiseringen har pågått sedan åttiotalet och i dag är värdet på ­finansmarknaden tre gånger så högt som BNP, 80 procent av svenskarna är skuldsatta och våra pensioner dansar runt i fondernas lotteri, för att bara nämna några effekter. Men ­finansmarknaderna är ju inget hokus pokus utan en del av kaptalismen; just därför är behovet av förståelse så stort.

Hälften av numret är genuint intressant, resten står fortfarande och stampar. Bäst är ekonomhistorikern Orsi Husz essä om kreditkortens historia. Kreditkorten introducerades i det svenska samhället i början av sextiotalet då de största affärsbankerna slutade konkurrera och gick ihop om att skapa Köpkort AB. Att handla på krita var fortfarande skambelagt och en symbol för fattigdom. Men genom kampanjer där bara de välbeställda fick ”förtroendet” att ha ett köpkort lyckades bankerna bryta ner befolkningens rädsla. Köpkort AB:s reklamslogan löd ”Tänk på det som pengar”. Man skulle alltså inte se kreditkortet som ett lån, utan enbart ett sätt att använda sina egna pengar lite i förtid – vilket ju är precis vad ett lån är.

Sverige var och är fortfarande i spetsen för betalning med kort, en utveckling som enligt Husz beror på att staten och företagen gått ihop för att skynda på utvecklingen. Än i dag ses det som en teknisk och praktisk framgång. Vad få inser är att genom att handla med digitala pengar lämnar vi makten över vår ekonomi till privata banker i betydligt större utsträckning än om vi använder Riksbankens papperspengar.

På så sätt har det fortsatt, visar språkvetaren Claes Ohlsson i sin essä om ”finansiell folkbildning.” Regeringen har gett Finansinspektionen i uppdrag att öka befolkningens kunskap om ekonomi. Detta görs till exempel genom att skicka ut broschyrer till hushållen, vilka ofta är ren propaganda som producerats tillsammans med bankerna. Som i en pamflett från 2013 där den som undrar ”är börsen farlig?” får det lugnande svaret ”Börsen är ett skyltfönster som visar vad alla tror om ekonomin.” Alla?

Tyvärr är flera andra essäer i numret fortfarande kvar på tidigt 2000-tal. Vi vet redan det här med att vi ska se oss som kunder i stället för medborgare - minns att Daniel Suhonen avrådde Håkan Juholt från att använda den liknelsen i sina tal då den var utsliten. Vi vet redan att vi ses som varor av försäkringsbolagen, eller att det ekonomiska språket gått in alltmer i vår vardag. Det visste redan Georg Lukács 1923. Och numrets avslutande essä om pengar är rent pinsam: författaren stirrar på Riksbankens dörr och hoppas upptäcka sanningen om pengar. Mer mystifierande kan det inte bli.

Jag är övertygad om att avsaknaden av ett forum för marxistisk ekonomisk debatt i Sverige gör att hela diskussionen släpar fram på denna dagisnivå. Ingen eldar på kritiken och därför är det fortfarande detta: ”Oj, vad mycket pengar det finns...”

Kajsa Ekis Ekman