ÅSIKT

En hund är inget djur

Ekopoesi har existerat i evigheter

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Jag undrar över den nutida trenden att lansera nya begrepp för gamla företeelser. Trenden att se bort från litteraturens historiska sammanhang, att glömma tidigare generationer och andra platser.

I essäer av Mats O Svensson (DN 19 juli) och Viola Bao (SvD 31 juli) används begreppet ”ekopoesi” – som om poeter inte i alla tider diktat om naturrelationer och övergreppen på miljön och andra levande varelser.

På liknande sätt tycks Aase Berg i en essä föreställa sig att litteraturfåran ”djuren i litteraturen” är något nytt (DN 30 juli).

Det är lite som om Hildegard af Bingen, Mary Leapor (Man the Monarch), Allen Ginsburg (Too much Industry), Ed McGAA Eagle Man (Ho.Wiyopeyata ouye), Aimé Césaire (Sjöhästens sång), Elisabet Hermodsson (Skapelse utlämnad), Eeva Kilpi (Animalia), Meena Alexander (Födelseplats), Chris Abani (Berättelser), Shailja Patel (Hon som grenslar...; Kärleksdikt till London), Joy Harjo (Karta över nästa värld) och tusentals andra inte funnits och finns.

Trots att möjligheten att samtala över seklen och kontinenterna är berättandets och den mänskliga kulturens specifika styrka.

Särskilt undrar jag över det litterära berättandet om ”djuren”. För vilken annan kategori går det för sig att tala och skriva om de ingående som vore de en klump? Definiera dem utan maktanalys, karaktärisera dem i klump, psykologisera dem i klump?

Derrida kallade det människoskapade begreppet djur för våld. Våldet att sammanfösa till leksak, till näring, till ett och samma, till inget, till ett enda ting.

Ett slags våld som pågår också mot mänskliga kategorier.

Vetenskapliga fakta visar att det är större skillnad mellan individerna i en tillskriven könskategori än vad det är mellan könskategorierna.

Vetenskapliga fakta visar att det är större skillnad mellan individer inom en art, än det är mellan arterna. Att det är större skillnad mellan, exempelvis, personligheterna inom en hundras (trots att den skapats och formats av människor just för att radera denna variation) än det är mellan hundraserna.

Underbart nog. Den evolutionära driften till variation och mångfald låter sig inte tämjas utan svårighet. Människors och andra varelsers biologiska fysiska psykologiska myller låter sig inte lätt underkuvas.

Ändå blir det tyst över tid, och likriktat. Röster och skrianden som tystnar av det samtida skrivandets bortseende från historien; hjul som uppfinns på nytt i ett evigt glömmande.

Lisa Gålmark