ÅSIKT

Svenska kyrkan kan inte inkludera alla

Ann Charlott Altstadt om #Mittkors och en kyrka i krig

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Den oförsonliga kritiken av kampanjen #Mittkors verkar på ytan obegriplig. Tre kvinnliga präster i Svenska kyrkan uppmanar kristna att visa sina kors i solidaritet med de trosfränder som fallit offer för islamistisk terror. Kristendomen står inför utplåning i Irak och Syrien och en fransk präst fick halsen avskuren vid sitt altare.

Så hur kan korset och uppropet för kärleken och mot terrorism väcka ett sådant skärande högt tonläge och det inom kyrkan? Kommunikationschef Gunnar Sjögren fördömer exempelvis kampanjen med orden ”uppvigling” och ”okristlig”. Han formulerar också en kryptisk anklagelse om att dra saken till religionskrig.

Men det pågår faktiskt ett religionskrig – inom Svenska kyrkan och om själva kristendomen.

Det har väckt bestörtning bland präster och andra kristna att kyrkans högsta ämbetspersoner, med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, verkar driva en omvälvande reformering av kristendomen såsom vi hittills känt den. Ärkebiskopen med flera har i olika sammanhang gett uttryck för att fler vägar än den kristna leder till Gud. En Gud som dessutom är densamma hos både kristna, muslimer och judar.

Kristna har upprörts över att Jackelén inte velat benämna Muhammed som falsk profet. Ärkebiskopen twittrade heller inte sin solidaritet med den mördade prästen, vilket hon gjorde vid den moskébrand som senare visade sig bero på en olycka.

Enligt de oppositionella inom Svenska kyrkan speglar förändringarna i den nya kyrkohandboken denna genomgripande omstöpning av kristendomen. De menar att Jesus roll som frälsare liksom treenigheten börjat revideras till förmån för Gud.

För en allmäntroende som mig är ett förändrat gudsbegrepp en positiv utveckling men det innebär samtidigt att kristendomen måste upplösas i något nytt och annat.

Det som urskiljer kristendomen är att den enda vägen till Gud går genom Jesus, som också är Gud. Kritikerna inom kyrkan hävdar därför att om biskopar anser att exempelvis islam också leder till evigt liv så kan de inte ha kvar sina ämbeten. De är inte längre kristna då de inte uppfyller de löften de gav när de prästvigdes. Och den relevanta frågan lyder: Varför ska människor över huvud taget vara kristna enligt Svenska kyrkan om det går lika bra med islam?

Samhället förändras, liksom kyrkan och det vi upplever som kristendom. I Sverige har utvecklingen gått i rasande takt. Modernisering och sekularisering har påverkat den svenska kristendomen, i varje fall dess officiella ansikte.

Vi har i dag en harmlös humanism, en kärleksreligion där förlåtelsen, inte straffet, står i centrum. Den framväxande välfärdsstaten med dess jämlikhets- och jämställdhetsideal påverkade statskyrkan att undan för undan anamma samhällets progressiva idéer. Ett prästerskap som nyss skrämde folk med helvetet, legitimerade orättfärdiga hierarkier och stötte ut barn som horungar viger i dag samkönade par.

Jag antar att kristendomen i ett så långt drivet sekulariserat samhälle som det svenska ofrånkomligen är på väg mot en allmänandlig sorts religion som jag själv omfattar.

En minsta gemensamma nämnares kyrka där treenigheten, jungfrufödsel och en Jesus som dött för våra synder kommer att kapas bort, eftersom de framstår som alltför märkliga för den upplysta nutidsmänniskan. Synden har redan ändrat karaktär från otillbörliga sexuella handlingar och brott mot tio Guds bud till att betyda grymhet och orättvisor i största allmänhet.

Det är naturligt att kyrkan vill och måste hänga med sin tid när den inte längre kan påverka den.

Den kultur- eller värderelativism som präglar den offentliga debatten har utsträckts till en sorts religionsrelativism. Den trendiga termen inkludering ska leda kyrkan till överlevnad på en ny plats där den kan fånga in alla ateister, agnostiker, allmäntroende och det ökade antalet muslimer.

När kommunikationschefen Sjögren skriver på Facebook att ”Korset riskerar att bli en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och dom…” så är det i ett religiöst klimat där ett kristet upprop för andra kristna är en uppenbar synd för den nya inkluderande kyrkan.

Enligt de postmoderna/postkoloniala tankefigurerna som är på modet i dag består huvudmotsättningen i samhället av ett Vi mot ett Dom, som konstrueras genom att du anklagar åsiktsmotståndarna för denna kategorisering. I vår tids relativistiska gungfly upplevs det inte bara stötande och kränkande att hävda egna värderingar som universella – utan också som omodernt och föråldrat.

Men om jag inte ansåg det jag tror på som absolut sant så byter jag väl värderingar, åsikter eller tro. Och om jag slutar vara socialist eller tro på min speciella Gud så bör väl detta ske via en grundläggande omvärdering? Inte på grund av att andra människor inte delar min tro och förmodas känna sig exkluderade?

När Svenska kyrkans interna kritiker vill behålla den kristna särarten via anspråk på en absolut sanning, är knappast det faktum att andra inte delar den ett rimligt argument för att de ska ge upp sin tro.

Men anklagelserna mot de tre kvinnliga prästerna är mycket grövre än att de konstruerar ett Vi och ett Dom, att de exkluderar icke-kristna. Göran Rosenberg gör i Expressen samma häpnadsväckande tolkning av Mittkors-kampanjen som Gunnar Sjöberg: att det handlar om religionskrig.

Rosenberg framhäver att de tre prästerna bakom upproret har kritiserat Svenska kyrkan för att inte vara kristen nog, för att inte ta ställning för Jesus mot Muhammed, för att påstå att det finns flera vägar till Gud än kristendomen. Men i hans framställning blir bevarandet av den kristna tron till något suspekt som inte behöver förklaras vidare.

Rosenberg hävdar att korset riskerar att bli en kollektiv krigsförklaring när mordet på den franske prästen tolkas som en attack mot världens kristna, mot den kristna tron och mot kristna värderingar. Det gör att korset riskerar att uppfattas som symbolen för den kristna sidan i ett pågående religionskrig. De tre prästerna borde i stället, om jag förstår Rosenberg rätt, ta i beaktande att mordet var ett brott också mot muslimska värderingar.

Det låter förnuftigt och sansat men är egentligen tidstypiskt absurt. För vad Rosenberg med flera egentligen hävdar är, att de kristna måste gå extrema krafter tillmötes. Vilka skulle annars bli provocerade av korset eller för att kristna vill agera som just kristna?

Det är ett fåtal muslimer som vill dra ut i religionskrig på grund av det kristna korset, för att kristna vänder sig till trosfränder i ett upprop eller för att en kristen ärkebiskop öppet skulle säga att hon inte tror på att Muhammed är Guds profet. Det kan inte vara dessa muslimer som Svenska kyrkan och dess medlemmar bör anpassa sig till i namn av inkludering.