ÅSIKT

Skamlöst, Mittmedia

Jan Scherman om mediekoncernens krav: Lika illa som stödet till varven och bankerna

Bilden är ett montage.
Bilden är ett montage.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

MEDIER. Först hotar företaget med ett dråpslag. Sedan kommer tiggarhåven fram och samma firma önskar en påse statliga pengar för att lindra krisen. Känns arbetsmetoden bekant?

Den här gången är det tidningskoncernen Mittmedia som först lät läcka ut planer om att sparka 422 journalister av totalt 555. Exakt hur det hela blev offentligt är förstås höljt i dunkel, även om det är svårt att frigöra sig från tanken att någon hade ett syfte.

Däremot är det kristallklart att Mittmedias styrelseordförande Jan Friedman nu kräver att staten tar en del av pengarna till Sveriges Television och delar ut till lokala medieföretag som just Mittmedia. Tiggarbrevet har han skickat till kulturminister Alice Bah Kuhnke. Simsalabim så skulle krisen därmed vara över.

Som sagt, är det fräcka tricket bekant?

Svar – ja! Även om det var längesedan. Och då var det andra bolag som krisade. Varven, skogsindustrin, järnverk och teko. Alla sprang de i skytteltrafik till industriminister Nils G Åsling.

Denne centerpartist delade ut mängder av skattemiljoner som sedan försvann ut i tomheten. Ungefär som att släcka bränder med bensin. Bolag lades ner på ackord med massuppsägningar av industrijobb som följd. Till slut stängde den så kallade Åslingakuten. Detta var alltså för längesedan, i slutet av 1970-talet.

Sedan var det bankakuten som ryckte ut efter kris i de svenska bankerna. Nu snackar vi inte miljoner, utan många miljarder. Finansmarknadsminister Bo Lundgren lånade ut statliga skattepengar på ackord. Svackan blev övergående och bankerna inledde en lång period av rationaliseringar, höga vinster och sämre service till oss vanliga kunder. De statliga bidragen var liksom bara borta. Detta var för inte så länge sedan, i början av 1990-talet.

Nutid och i dag tycks det vara den privata medieindustrin som ropar på hjälp, krav på Kuhnke-krediter.

Det var ju redan i våras som mediekoncernerna Bonnier, Schibsted och MTG lade fram ett förslag om att upprätta privata fonder med pengar från SVT:s licensmedel. Till och med resurser som SVT kunde få loss genom egna besparingar skulle föras över till dessa privata fonder, som nämnda bolag ville använda till vanlig hederlig och oberoende journalistik. Uppenbarligen anser man sig inte ha råd med denna grundläggande publicistiska uppgift. För kännedom – förra året tjänade dessa tre koncerner nästan tre miljarder.

Tänk så märkligt att vissa tillåts tigga utan att rodna. Tänk så märkligt att de nämnda mediebolagen ingår i organisationen Tv-folket, där för övrigt Jan Friedman är drivande. Syftet är bland annat att bedriva kritik mot public service.

Nu är förstås Jan Friedmans brev till kulturministern väl tajmat. Just nu sitter Alice Bah Kuhnkes medieutredning under ledning av Anette Novak och slipar på sina förslag. Utredningen ska vara klar om ett par månader.

Så intressant att Friedman plötsligt vill hjälpa till med idéer. Men så illavarslande att han tycker att det är både rimligt och verkningsfullt att staten ska kasta in villkorslösa pengar i håven. Som om de historiska spåren inte förskräcker.

Jag har dock två andra idéer för att ge den hotade lokala journalistiken stöd.

För det första: ge de vinstgivande privata mediebolagen en möjlighet att återinvestera delar av sina vinster lokalt med en ekonomisk stimulans i form av lägre vinstbeskattning på just dessa pengar. Alltså privata fonder som de privata bolagen själva bygger upp, men på de villkor staten stipulerar. Inte löntagarfonder, utan lokalfonder.

För det andra: omformulera SVT:s och SR:s uppdrag så att det lokala ansvaret ökar, bland annat med plats för flera lokala stationer och ökat antal sändningstimmar. Höj licensen och frigör resurser genom att slopa den ålderdomliga och ineffektiva konstruktionen med tre bolag – SVT, SR och UR. Detta kommer att ge tillräckligt med resurser för en kraftfull lokal mediebevakning.

Jan Friedmans skamlösa tiggarbrev kan väl i likhet med en del annan post till Kulturdepartementet diarieföras i laga ordning, men därutöver lämnas utan åtgärd. Det blir ju principiellt liktydigt med papperskorgen, en plats brevet förtjänar.