Hur vi blev av med Gud

I alla samhällen och i alla tider har människor levt under någon form av ­politisk teologi. Än i dag blandar de flesta nationer i världen in Gud i politiken, mer eller mindre uttalat, mer eller mindre ”demokratiskt”. Ändå är vi västerlänningar förvånade, upprörda, skrämda och närmast förnärmat yrvakna inför det faktum att religionen allt oftare kommer till uttryck på löpsedlarna och i världspolitiken. Men i själva verket är vi undantaget, ett levande experiment.

Detta slås fast med emfas av historikern och Columbiaprofessorn Mark Lilla i The Stillborn God, där han vill undersöka den politiska teologin i ett västerland som tror sig ha gjort sig av med sådana gammalmodigheter. Författaren täcker dock inte innehållet i den löftesrika undertiteln Religion, politics and the modern west, men det kanske inte heller var att vänta. Det är ett gigantiskt ämne, egentligen liktydigt med västerländsk historia som sådan, eftersom den ju varit ett pågående, skiftande och väldigt slag mellan kungar, påvar, kyrkor och olika trosinriktningar inom kristendomen, likaväl som konflikter med andra religioner.

Men 1651 skedde, enligt författaren, något avgörande i Europa. Då publicerades Thomas Hobbes Leviathan som blir den mest inflytelserika västerländska texten för det moderna projektets ”Stora separation”; avskiljandet mellan religion och politik. Hobbes trodde inte människan om gott, det var hennes rädsla och okunnighet som skapat religionen, och för att hon inte ska slå in på denna okunnighetens väg och frambringa ett ”mörkrets kungarike”, krävs en stat som kan ge ett minimalt skydd mot mänsklig destruktivitet. Lilla följer sedan denna idétradition över Rousseau – som också vill befria världen från religiösa konflikter, men ändå ser religion som en integrerad del av vår moraluppfattning – till Kant som ”översätter kristna begrepp som synd och eskatologi till moderna termer som moralisk benägenhet och historiska processer”, och vidare till Hegel som sätter likhetstecken mellan den moderna staten och moraliska framsteg. Hos Hegel transformeras religionen till världens självmedvetande och ”att vara en modern människa är de facto att vara protestant”. Man kan säga att Hobbes Leviathan liberaliserades och demokratiserades under resans gång, men huvudprincipen hade slagits fast: den stora separationen mellan människa och Gud måste fortlöpa och det var de protestantiska värderingarna i sin avkristnade form som skulle vägleda människan in i en framtida, mer logisk och human värld.

Debatten böljar sedan vidare i västerlandet, medan det moderna projektet fortskrider och drastiskt förändrar livet på jorden, inte endast för modernitetens tillskyndare utan för alla människor överallt, också de som inte bett om eller önskat att dras in i denna stora separation. Lilla gör sitt huvudsakliga nedslag i liberal protestantisk och judisk teologi vid förra sekelskiftet, då protestantiska kristna och liberala judiska teologer försöker finna ”en tredje väg”; att bevara det bästa i den bibli­ska moraliska traditionen och göra detta centralt för modernt moraliskt medvetande.

Det slår mig vid läsningen att denne ”dödfödde gud” – han som efter att ha levererat några grundläggande moraliska värderingar nu expedierats till historiens sopstation – är i högsta grad levande. Jag tror definitivt att han ligger till grund för det specifika svenska moderna projektet: folkhemsbyggandet. Socialdemokratin kan i detta sammanhang ses som en sekulär form av samma protestantism som Hegel utpekar som modernitetens ljusbärare. Vi kanske ryggar för Hegels uttryckliga vis att sätta den (nord-)­­europeiska människan och hennes kultur som ett högsta gott – men i själva verket tror jag att människor i vårt land sett på just denna kultur och det egna samhället som det mest avancerade och mest humana i världen och satt likhetstecken mellan detta och det moderna.

Själv efterlyser jag – inte endast i Lillas bok, utan generellt – en mycket mer djupgående analys av vad den stora separationen inneburit för människan och för vår värld. Jag tror inte vi kan tänka bort uppkomsten av en mekanistisk gudlös världsuppfattning med dess avhelgade natur från miljöförstöringen. Eller en biologistisk syn på människan från det extrema förtingligandet av människan i förhållande till sitt arbete som det moderna projektet har inneburit. När vi gjorde oss av med Gud, gjorde vi oss också av med erkännandet och upplevelsen av att det existerar absoluta och heliga värden. Vårt förhållande till vårt eget arbete, till naturen, till vår historia och upplevelse av plats och tid har blivit gravt lidande. Marknadsvärdet är det enda som gäller.

Jag hade gärna också sett en diskussion av de sekulära religioner som intog den politiska teologins plats: nationalismerna, kommunismerna, nazismen. Finns det något samband mellan deras extrema destruktivitet och deras gudlöshet?

Människans behov av tro, av heltäckande system, tycks oändligt. Kanske är också vår tro på vår egen förträfflighet, på det moderna framstegsprojektet, en sådan sekulär religion. Lillas bok hjälper oss att se just detta, att relativisera vår egen kultur. Och det är alltid nyttigt. Och i dag mer än nödvändigt.