ÅSIKT

Pseudo-scoopet klyver kulturvärlden

Ulrika Stahre om Elena Ferrante och tvånget att vara Författare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Anita Raja pekas ut som Elena Ferrante.
Foto: YOUTUBE
Anita Raja pekas ut som Elena Ferrante.

En storsäljande romanserie skriven av pseudonymen Elena Ferrante har gjort ett globalt segertåg, med lite lagom spekulerande i vem som egentligen har skrivit romanerna. Inte med något jättesug efter Det Riktiga Namnet.

Men hemligheter triggar alltid lust att avslöja. Den grävande reportern Claudio Gatti har arbetat i månader (!) för att slutligen fastställa att översättaren Anita Raja är verklighetens Ferrante.

Avslöjandet har kluvit kulturvärlden i två delar: de som, likt Lisa Irenius i Svenska Dagbladet, tycker det är avskyvärt och de som med Dagens Nyheters Björn Wiman tycker att en journalist måste göra sitt jobb.

Ett våldsamt övergrepp (som att slita kläderna av någon) eller bara en sorts rättvisa eftersom all text, även den fiktiva, är beroende av sin upphovsperson? Själv tänker jag att det är befriande med text som står för sig själv. Och bara för att man kan avslöja någon, så måste man inte.

Karolina Ramqvist skiljer i sin utsökta essä Det är natten mellan det skrivande jaget och författaren. Författarrollen framstår som fruktansvärd – att i vår tids extrema personfixering förväntas vara tillgänglig, snygg, säljande, verbal. Det måste vara väldigt skönt att slippa, att som Anita Raja ägna sig åt skrivande. Och den inställningen delas av hennes läsare – kanske, om man får generalisera, av kvinnor som också tröttnat på klyvnaden i flera roller.

Så i takt med att bokbranschen feminiseras kan pseudonymen bli framtiden för flera. Som på 1800-talet, då kvinnor inte förväntades författa. Nu av kommersiella skäl och på grund av en kulturvärld som kräver vissa egenskaper. Skrivandet tycks inte kunna komma ensamt, i stället kräver det, som i Kerstin Ekmans Grand final i skojarbranschen en klyvnad i två: den offentliga anpassade och den som trivs bättre i den kreativa skuggan.

Det finns få anledningar att spela spelet, desto fler att skriva text. Och med fler pseudonymer kan ju arbetsmarknaden för grävande journalister bara bli bättre – om de inte ska ägna sig åt något viktigare.