ÅSIKT

Ännu en film, ännu en skandal

Ulrika Stahre om ett parti som slutat mörka sin inneboende antisemitism

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

I ena änden lägger SD-ledamoten Anna Hagwall en motion om att begränsa mediemakt och ägande på basis av bland annat etnicitet. Bonniers nämns i sammanhanget och det är mycket svårt att se utspelet som något annat än antisemitiskt. I den andra änden går folk på fest och skrattar åt att nazister sparkar på slaktade får och kallar dem judar.

Det lilla filmklippet som nu cirkulerar sedan den granskande antirastgruppen Inte rasist men … lagt ut det på sin facebooksida är mörkt och bluddrigt, nästan bara ljud. På slutet syns den man som berättar den makabra historien om de tyska nazisterna som jobbar på slakteri. Den ekonomiskpolitiske talesmannen Oscar Sjöstedt, känd för en extrem nyliberalism, visar sig vara nazikramare.

Försvaret och dementierna låter som vanligt: buhu, alla är emot oss, han kramar inte alls nazister, han driver med dem. Han är djurvän.

Den som ser filmen kan själv avgöra. Förväntan i Sjöstedts röst, den som alla har när de vet att nu snart, snart, kommer min poäng och den är superrolig. Skratten som rungar. Inte avsmakens eller det sociala tvångets nervösa skratt. Utan riktiga skratt. På festen finns en konsensus att det är roligt med nazister som utövar fysiskt våld och projicerar sitt judehat mot döda djurkroppar.

Det är kväljande.

Detta är ett parti som under en period sopade sin antisemitism under mattan. Det har man slutat med. Uppenbarligen för att det går lika bra ändå. Är detta alltså de som högern vill samarbeta med?

Ulrika Stahre