ÅSIKT

Rätt låt vann

Åsa Linderborg hyllar akademiens val av Bob Dylan

1 av 2
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

NOBELPRISET. Årets Nobelpristagare i litteratur heter Bob Dylan. Det väcker tre frågor:

Har Svenska Akademien hemfallit åt populism? Eller vill de vidga litteraturbegreppet? I så fall, är Bob Dylan verkligen tillräckligt bra för att få världens finaste litteraturpris?

Ett folkligt val behöver inte ha populismen som drivkraft. Populism är något som föds i stunden, men Bob Dylan har länge varit ett namn för diskussion. I Aftonbladets lägg från 1967 hittar vi en artikel där Leif Nylén pratar om Bob Dylan som en värdig pristagare. Det finns med andra ord en lång historia bakom det som i dag hände på Börshuset, när alla tappade hakorna.

Akademiledamoten Lars Forssell, som själv hade statusen som folkkär även om få ”kunde” hans poesi, höll Dylan högt. Det var också Forssell som drev igenom Dario Fo, också det en pristagare som fick svansarna att rakna på finsmakarna.

Men visst har Akademin nu två år i rad ruckat våra cirklar för vad som är skönlitteratur. Förra årets pristagare, Svetlana Aleksijevitj, är journalist, en metod som helt präglar hennes prosa. Och årets pristagare är musiker – observera att Akademin inte har lagerkransat ”poeten Bob Dylan”, utan ”artisten Bob Dylan”.

Det kan tyckas vara ett enormt kliv, som öppnar för en rad helt nya pristagare. Är det bland Polarpristagarna och inte Stig Dagerman-stipendiaterna man ska leta i fortsättningen? Nej. Det finns ingen som är lika stor som Bob Dylan; Patti Smith eller Leonard Cohen kommer inte i närheten.

Enligt Per Wästberg är Bob Dylan världens just nu bästa poet. Det går ju inte att mäta sådant, det är omöjligt att säga att Dylan är mer nyskapande än exempelvis John Ashbery, men det är ändå en intressant utsaga som förpliktar.

Därför är Akademien motivering svårt problematisk. Den framhåller nämligen att Dylan ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. USA, som gjort sig löjliga av harm över att de inte haft en pristagare på tjugotre år, får en motivering som bara riktar sig till dem. Det är lika otippat som när den occitanskspråkige poeten Frederic Mistral 1904 erhöll litteraturpriset för sin provensalska lyrik.

Sara Danius placerar Dylan i samma tradition som Homeros och Sapfo. Hon framhåller att han ska läsas högt. Om man gör det, känner man rytmen – något som alla stilistiker ska ha. Men då hör man också styrkan i de enkla orden, den känsliga tvetydigheten och rimmen som hela tiden för berättelsen framåt.

Bob Dylan är en ovanligt textburen musiker, men jag tror ändå att hans lyrik vore omöjlig om den inte tonsattes. Men ska det diskvalificera honom som poet? Självklart inte.

De som menar att det här bryter ”den fina traditionen att prisa det skrivna ordet”, fattar ju inte vad musiklyrik är – det är ju knappast så att Dylan hittar på sina rader i stunden han sjunger. Det är ingen slump att hans texter har varit föremål för analys i flera humanistiska discipliner på universitet världen över. Kort sagt: Rätt låt vann. 

En Nobelpristagare i litteratur bör i någon mening vara en kämpande intellektuell. Det politiska kapitalet hör emellertid till den unge Bob Dylan. Han är symbolen för det röda sextiotalets Vietnam- och medborgarrättsrörelse, men det är fyrtio år sedan han tog ställning för någonting. När USA invaderade Irak, sa han ingenting. Han är med andra ord så lagom radikal som Svenska Akademien nu förtiden tycks vilja ha sina pristagare.

Lyssnar man inte på Dylan, fattar man inte den här utnämningen alls. Det är fullt begripligt. Och man kan gilla honom men ändå tycka att det är dåligt att han får priset. Men då får man nog tala om vad det är rent litterärt som man inte står ut med. Att skylla Svenska Akademien för ”trumpifiering” som många nu gör, är en antiintellektuell inställning till ett högkvalitativt författarskap som råkar vara älskat av många.

Att valet är ”gubbigt” är trams, så till vida man inte drämmer till med det varje gång en man får priset. Det ska bli intressant att höra smakdomarna lägga in könet som en variabel den dagen Magris eller Cartarescu får priset.

Jag högaktar Svenska Akademin för dess snobbighet, att det finns en kulturinstitution i Sverige som inte är prisgiven åt trender och publiksiffror. Inget är roligare än när de ger oss ”okända” författarskap, som Mo Yan – en fantastisk författare som ingen hade läst men som ändå gjorde kommentariatet vansinnigt.

Men lika mycket respekterar jag dem för att de vågar utmana konventionen och påtvingar oss en diskussion om vad litteratur egentligen är.

Valet av Bob Dylan öppnar inga dammluckor, det här är inte början på något nytt – han är helt enkelt unikt bra, om ”bra” är rätt ord i sådana här sammanhang. Men utnämningen gör för första gången någonsin att människor runt om i världen kan relatera till Nobelpriset i litteratur. Om det nu har funnits något behov av det, Svenska Akademien skiter nog i vilket.