ÅSIKT

Dylans tystnad avslöjar – oss

Tomas Lappalainen om en prisfixerad kulturvärld

Foto: Teckning: Nina Hemmingsson
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

NOBELPRISET. Lena Andersson säger att Bob Dylan utövar makt (Expressen 18 okt) när han är tyst om Nobelpriset och Johan Hilton skriver att tystnaden är en manlig maktteknik som sabbar stämningen för andra och driver männen själva till emotionell fattigdom och ensamhet (Dagens Nyheter 18 okt). Andra är arga för att Dylan är oartig och otacksam. Men jag tror det går att vaska fram andra saker ur både tystnaden och reaktionerna på den.

För det första avslöjas ju prisfixeringen i kulturvärlden! Det är i sig inget fel i att lyfta fram kultur med priser och galor, men om man tycker att det är konst och kultur som ändå är det viktigaste så framstår kulturvärldens andliga kramp av en (hittills) utebliven reaktion som minst sagt besynnerlig. Man behöver ju inte direkt vara Aristoteles för att begripa att det inte går att backa upp prisjippon av olika slag på någon sorts intellektuella grunder. För den som på riktigt är intresserad av litteratur är nobelpriset med kungen och alla frackar en kul grej, inget mer.

För det andra går det väl att tolka Dylans agerande i ljuset av en gammal hederlig modernisms betonande av att konsten ska vara fri från men också gärna sätta ljus på samhällets alla grimmor.

Det är naturligtvis extra pikant att det inte är en Sartre med sitt sociala allvar eller en Eliot med sitt estetiska dito som väljer att se ett jippo som ett jippo, utan att det implicita påståendet i tystnaden, att det är konsten som är grejen, kommer från vad som (väl alltjämt men med allt mindre relevans i takt med att tiden tickar) brukar betraktas som det populärkulturella hållet.

För det tredje, vad hade man väntat sig? Det hela ter sig som en global iscensättning av fansens urgamla och ständigt upprepade gruff med Dylan för att han inte gör det de vill att han ska göra. Det är som när publiken buade på Newportfestivalen för att han inte spelade akustisk gitarr.

Vem är det som utövar makt över vem? Dylan har ju (hittills) inte gjort någonting annat än det han brukar göra? Den gamla liberala tanken att det är okej att folk får göra som de vill för en tynande tillvaro i den här frågan och då kan man vara säker på att det är intressanta krafter i spel.

Det skulle inte förvåna om Dylan plötsligt höll ett fint och tacksamt tal om att han fått Nobelpriset. Men frågan är om inte vi andra blir tydligare om han låter bli?

Tomas Lappalainen