ÅSIKT

Dansade med Madonna – och blev gayikoner

Alice Kassius Eggers ser filmen om Madonnas dansare

KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

FILM. Dokumentären Madonna truth or dare kom på den tiden då det kändes som en feministisk sensation att se en kvinnlig världsstjärna suga av en flaska. Tjugofem år senare visar dokumentärklubben Doc lounge den rykande färska Strike a pose, om de dansare som valdes ut till hennes Blond Ambition Tour.

Redan i föregångaren finns en passage där Madonna säger att hon börjar känna sig oroväckande nära sina dansare, som om de är hennes barn. Och relationen mellan moder och son löper även genom Ester Gould och Reijer Zwaans film, både metaforiskt och bokstavligt.

Utan någon framträdande vägledning växer en bild fram av en tid som samtidigt är nära och mycket långt bort. Dansarna som plockats ut är med ett undantag homosexuella och blir genom turnén och filmen mer eller mindre ofrivilliga ikoner för ett helt kollektiv.

Det är en tid som präglas av aidsskräck och ett tema i Strike a pose är att den öppenhet Madonna förordade, för dansarna handlar om deras kroppar. Det personliga är politiskt, sanning hör ihop med konsekvens.

Men filmen har inte ett tydligt ärende utan verkar mest vilja vara en plattform för personernas individuella berättelser. Sorgliga berättelser om drogmissbruk och sjukdom, framgången och kärlekens baksida.

Men också hoppfulla utsnitt ur några människors liv som förändrades över en natt, och den långa vägen till en identitet som något annat än ”Madonnas dansare”.