ÅSIKT

Gammal är äldst

Hovkapellet firar 490 år

Bilden visar en repetition med Kungliga Hovkapellet – troligen inför orkesterns 400-års jubileum 1926 – under ledning av 1:e hovkapellmästare Armas Järnefelt. Okänd fotograf.
Bilden visar en repetition med Kungliga Hovkapellet – troligen inför orkesterns 400-års jubileum 1926 – under ledning av 1:e hovkapellmästare Armas Järnefelt. Okänd fotograf.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Vart kulturpolitiken leder, det vet man aldrig. Kanske är det därför som Kungliga Hovkapellet inte väntar i tio år för att fira sitt 500-årsjubileum, utan slår till redan nu, 490 år efter att orkestern för första gången nämns i hovstatens räkenskaper, 1526.

Det var mer vid officiell tillfällesmusik som musikanterna utnyttjades, deras status som pipare eller hornblåsare var allt annat än hög, de var snarast att likna vid ett slags tjänstefolk. I dag är det, trots kulturpolitiken, lite bättre beställt. Och fredagens festkonsert gav också exempel ur vad hovkapellet under de första seklerna framförde, och inte sällan uruppförde. Musik av Vincenzo Albrici, Ferdinand Zellbell d y, Johan Helmich Roman eller Bernhard Crusell föregick pausen, Med musikstyckena växte orkestern, för att under andra akten bli till dagens antal, lite över 100 musiker.

Då var det den mer välkända repertoaren som stod på programmet, ”Triumfmarschen” ur Aida, ”De sju slöjornas dans” ur Salome eller Förspel och slutkör ur Wagners Mästersångarna i Nürnberg. En present från operan till Hovkapellet fick sitt uruppförande, Britta Byströms Fanfare für die Verwandlung. Solisterna Elin Rombo och Karl-Magnus Fredriksson gjorde fina insatser i avsnitt ur Lars-Erik Larssons Förklädd Gud, och Fredriksson exekverade ”Sången till aftonstjärnan” ut Tannhäuser, Elin Rombo gjorde ett sceniskt suggestivt framförande av Säpops aria ur Ligetis Den stora makabern, en opera som fick urpremiär i Stockholm och borde tas upp igen.

Om Hovkapellet är i sitt esse i 1800- och 1900-talsmusiken, så var det trots allt mest intressant att höra den tidiga musiken, där finns skatter som borde spelas ofta, och det inte av historiska, utan av musikaliska, mycket goda skäl.

Allt under Patrik Ringborgs precisa ledning och stilenligt presenterat av Andreas T Olsson. Nu är det bara att hoppas på att kulturpolitiken håller till 2026, när orkestern fyller ett halvt millennium.