Aftonbladet
Dagens namn: Verner, Valter
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG
Startsidan / Kultur

Vinsterna blir förlust

Kjell Östberg: Vård och omsorg är en rättighet, inte en allmosa

Socialdemokraterna måste sluta sälja ut välfärden, skriver Kjell Östberg.   Socialdemokraterna måste sluta sälja ut välfärden, skriver Kjell Östberg.

DEBATT. I morgon presenterar llmar Reepalu sin utredning om vinster i välfärden. Något vinstförbud blir det inte. Fulspelet om hur höga vinster som ska tillåtas har redan börjat.

LO:s Karl Petter Thorwaldsson vill, liksom Stefan Löfven, ha blocköverskridande överenskommelser. Det innebär med all rimlig tolkning att han är beredd att köra över LO-kongressens beslut om non profit inom välfärden.

Centern och Moderaterna har hakat på och den ansvarige ministern Ardalan Shekarabi har jämnat marken: Frågan om vinsternas storlek är inte ideologisk, regelverket måste ”anpassas efter de behov som finns i respektive bransch”, menar han.

Man häpnar. Skulle vinster i välfärden inte vara någon ideologisk fråga?

 

I en nyutkommen antologi, The three worlds of social democracy: a global view (Pluto Press) driver bokens redaktör Ingo Schmidt en viktig tes. Socialdemokratin formulerade i mitten av 1900-talet den idé som mer än någon annan från vänster vunnit masstöd: Att kunna erbjuda medborgarna skydd mot den ojämlikhet som den oreglerade marknaden skapar.

Den kraftfulla uppslutningen bakom idén om ökad jämlikhet tvingade borgarklassen till betydande eftergifter. Samtidigt är socialdemokratins globala tillbakagång knuten till att man övergivit denna politik.

Den offentliga sektorn blev den konkreta formen för den motmakt som socialdemokratin skapade. Trots dess tillkortakommanden kunde den under en period ge kropp åt idén om ett annat, jämlikare samhälle.

 

Välfärdssystemen fick sin definitiva utformning under 1960- och 70-talen. De var uttryck för en uttalad strävan att skapa en gemensam samhällssektor, undandragen exploatering och profit och ställd under demokratisk kontroll. För många socialdemokrater var detta också en hävstång till ett annat samhälle.

En lång serie reformer avsedda att skapa ett jämlikare samhälle kulminerade då. Systemen ägdes och drevs nästan uteslutande av det gemensamma. Skolan var en rent offentlig angelägenhet. De vårdcentraler som byggdes upp var landstingsägda liksom sjukhusen. Apoteken förstatligades. Bostäderna byggdes av ”Allmännyttan”. Dagis blev barnens första kontakt med den offentliga välfärden.

 

Olof Palme sammanfattade, slagkraftigt som alltid: ”Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är att det finns behov som är så är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna. Det krävs en organisation som kontrolleras av medborgarna, inte av vinstintresset.”

Var detta inte en ideologisk fråga? När Electrolux i början av 1980-talet ville starta vinstdrivande dagis tvekade den socialdemokratiska regeringen inte att sätta stopp genom Lex Pysslingen.

Vinster skulle leda till ökad segregering, företagen skulle koncentrera sig på lönsamma delar och risken var stor att oseriösa företag lockades att etablera sig, slog socialminister Sten Andersson, kusligt förutseende, fast. Sådana företag ”kan ses som ett led i ett angrepp på den gemensamma och demokratiskt styrda sektorn i vårt samhälle”.

 

Då var det självklart för socialdemokratin att marknadiseringen var ett hot mot välfärdens själva fundamenta. Vilka dagis hade startats om Electrolux vinstbehov styrt? För vilka hade bostäder byggts utan de allmännyttiga bostadsbolagen? Vad hade hänt med den socialisering av kvinnors obetalda arbete som samhällets ansvar för vård och omsorg innebar, om rut hade rått?

Om kontrollen över den offentliga sektorn och dess resurser inte är en ideologisk fråga för dagens socialdemokrati är den definitivt det för borgarna. För dem handlar striden om att bryta ner den kollektiva organiseringen och öppna områden som tidigare varit fredade för ekonomisk exploatering.

 

Som utvecklingen de senaste decennierna visat har varje steg av marknadsanpassning av politik och välfärd oundvikligen lett till ökade klassklyftor. Ojämlikheten är en del av det nyliberala projektets DNA.

Att så många, också långt in i borgerligheten, fortfarande vill hålla krämarna borta från välfärden bekräftar genomslaget för idén om en offentlig sektor skyddad från marknadens vinstbegär.

Därför är den socialdemokratiska ledningens beredskap att sälja ut sitt klassiska trumfkort så ofattbar. Hur kompromisserna än kommer att se ut finns det inga tak för vinstuttag som inte kan manipuleras i riskkapitalisternas bokföring, inga kvalitetskrav som inte kan utmanas eller kringgås.

 

Utgången är av största betydelse för det svenska välfärdssystemets framtid. Vid en första anblick kan perspektiven se mörka ut. Borgerligheten kommer att pytsa in miljarder för att säkra sina erövringar. Hela etablissemanget, inklusive den socialdemokratiska ledningen, söker frenetiskt en överenskommelse som bakom dimridåer garanterar fortsatta vinster.

Å andra sidan: Kritiken mot vinstuttagen bland socialdemokratins och LO:s medlemmar är bedövande och kampen är alldeles för viktig att enbart överlåta till Vänsterpartiet. Och det börjar mullra i leden. Nyligen krävde Seko Stockholm att LO står fast vid kraven på vinstförbud inom skola, vård och omsorg.

 

Det är hög tid för denna opinion att ge arbetarrörelsen råg i ryggen att med stolthet försvara den gemensamma välfärd som en gång gjorde vård och omsorg till rättighet istället för allmosor och privatgeschäft.

Det var just den ideologiska övertygelsen – grundad i generationers bittra erfarenheter – att människors behov står i motsättning till kapitalistiska vinstintressen som fick människor att brinna för ett solidariskt samhälle. Det är den elden vi åter behöver tända om inte välfärden ska förloras.

 

Kjell Östberg

Socialdemokraterna
SENASTE NYTT

Visa fler
Om Aftonbladet