ÅSIKT

"Jag borde vara död"

Mustafa Can om mötet med kurdiske oppositionsledaren som nu fängslats

1 av 2
Hatad av Erdogan Selahattin Demirtas, ledaren för oppositionspartiet HDP, är på många sätt president Erdogans raka motsats och har nått stjärnstatus bland Turkiets kurder. Nu har partiet terrorstämplats och förra greps Demirtas och tio andra HDP-toppar. Foto: AP
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Selahattin Demirtas med Figen Yüksekdag, ledare för prokurdiska HDP, anklagas för samröre med PKK. Foto: AP
Selahattin Demirtas med Figen Yüksekdag, ledare för prokurdiska HDP, anklagas för samröre med PKK. Foto: AP

I fredags befann jag mig i Oslo när nyheten kom: Selahattin Demirtas och Figen Yüksekdag, ledarna för det prokurdiska partiet HDP, har arresterats för terroristpropaganda och samröre med PKK-gerillan. 

På en middag i samma stad sju månader tidigare log Demirtas åt min fråga om han trodde att han skulle hamna i fängelse:

– Jag har redan ena benet i fängelset …

Redan inför valet förra året ville president Recep Tayyip Erdogan frånta HDP:s ledamöter deras parlamentariska immunitet för att få majoritet för en grundlagsändring: presidentstyre i stället för parlamentarism. Alltså all makt åt Erdogan.

Demirtas svar på Erdogan maktfullkomlighet var kort: ”Vi kommer inte låta dig bli president.”

HDP kom in i det turkiska parlamentet och omkullkastade Erdogans planer.

Inför nyvalet samma år bröt presidenten vapenvilan med PKK och störtade landet i kaos: ödelagda kurdiska städer, statligt sanktionerade dödspatruller, massarresteringar, intensifierad jakt på journalister och regimkritiker och undantagstillstånd …

Han skrämde väljarna att rösta ”rätt” för att återställa ordningen. Erdogans parti AKP fick majoritet igen – och all makt tillföll i praktiken honom.

Men en ledare som vill överglänsa de forna sultanerna vill ha sin makt på papper. Så presidenten terrorstämplar HDP i hopp om att uppnå majoritet för författningsreformer – och få sin sultantron.

Recep Tayyip Erdogan borde vara nöjd nu när HDP:s ledare fråntagits sin politiska immunitet.

För det finns ingen politiker den turkiske presidenten hatar lika mycket som Selahattin Demirtas.

Han har med sin progressiva politik fyllt ett stort tomrum i turkisk politik. HDP ska vara ett vänsterliberalt parti för hela Turkiet. Ett parti i synnerhet för marginaliserade grupper och föreningar, som också ska ha inflytande på politiken: Miljörörelsen, HBTQ-rörelsen, alewiter, kristna, människorättsaktivister och feminister. Ledarskapet delas alltid av en kvinna och en man i alla kommuner där HDP har makten.

På ett möte viftade Erdogan med Koranen och sa att han och hans väljare är de enda sanna muslimerna i valet. En ledare som hyser ateister, kristna, feminister och homosexuella i sitt parti kan inte vara annat än en ”hedning”.

Medan Erdogan har lyckats förena tre inskränkta idéläror: islamism, nationalism och fascism står Demirtas fast vid en pluralistisk demokrati av europeiskt mått.

Medan Erdogan åberopar landets storslagna förflutenhet vill Demirtas att Turkiet erkänner folkmordet på armenier och andra kristna grupper.

Medan Erdogan skriver om historien – vill vara Historien – och bygger myter kring sig som den triumfatoriska ledaren som nationen väntat på i hundratals år och som ska staka ut vägen till ett utlovat himmelrike – ser Demirtas sig som en bland många som tvingats in i politiken för att samvetet inte tillät annat.

Medan Erdogan är allvarstyngd och alltid skriker ut sina tal och ser fiender och konspirationer överallt – spelar Demirtas saz, sjunger, talar lågmält, har humor och slutar aldrig att se fredliga möjligheter även när partikontor vandaliseras, politiska möten bombas och kollegor torteras.

Många fans kallar Selahattin Demirtas för ”Selocan” – Selo, min älskling. Med sin retoriska skicklighet, ungdomliga charm och vägran att falla för populism har han nått en stjärnstatus som påminner om den unge Kennedy

Men den kurdiske ledaren visste inte ens om att han var kurd förrän han var 18 år. När jag frågade varför hans kurdiska är bristfällig, svarade han: 

– Efter 12 september vågade ju många föräldrar inte … 

Han syftade på tiden efter militärkuppen 1980. Hundratusentals människor arresterades och torterades. Undantagstillstånd, militärkontroller och tusentals politiska mord.

Och kurdiskan förbjöds. Ord som vatten, lek och kärlek ingick nu i en blodig politisk föreställningsvärld, där ett barns ordförråd likställdes med en fiendes vapenförråd.

Liksom många andra kurdiska föräldrar ”skyddade” Demirtas pappa och mamma sina barn från deras egen identitet – av pur rädsla. Miljontals unga kurder växte upp utan sitt modersmål. Demirtas blev medveten om att det finns ett kurdiskt folkslag med urgammal historia först vid begravningen av den kurdiske människorättsaktivisten Vedat Aydin. Turkisk polis sköt in i den samlade folkmassan – och la sedan skulden för de dödade och sårade på Diyarbakirs befolkning.

Efter ett misslyckat försök att ansluta sig till PKK-gerillan insåg han att en politisk kamp är effektivare än en militär kamp. Han studerade juridik, öppnade eget och arbetade som människorättsadvokat i nio år innan han gick in i politiken 2007.

Mustafa Can träffade Selahattin Demirtas i våras. Foto: TT
Mustafa Can träffade Selahattin Demirtas i våras. Foto: TT

De flesta av Selahattin Demirtas vänner från studietiden är fängslade, mördade eller försvunna. I Oslo sa han att han hade fått ett extra liv:

– Jag borde egentligen vara död.

Selahattin Demirtas hade ett trött ansiktsuttryck. Jag erinrade mig att han sagt att han inte kan minnas en enda lycklig dag sedan han blev parlamentsledamot.

Han har att göra med en maktgalen politisk motståndare som tagit landet från auktoritärt till totalitärt. En paranoid president som inte ens drar sig för att förklara blodiga självmordsattacker mot Demirtas kollegor och supportrar med att den osannolika trion PKK, utsända Assad­agenter och IS utfört dåden tillsammans.

Turkiet är världens största fängelse för publicister, journalister och författare, och där hundratals medier stängts, kontrolleras eller övertagits av staten.

Diyanet, Direktoratet för religiösa frågor och en av landets mäktigaste institutioner, har förvandlat moskéerna till diktaturens propaganda- och informatörcentral.

Turkiet är också landet där en av presidentens rådgivare vill att skjutvapen ska tilldelas medborgare lojala mot AKP och presidenten – eftersom ”civil beredskap” är nödvändig mot nationens fiender.

Nu när jag läser på den svenska regeringens sida att tillslaget mot HDP är ”mycket oroande” minns jag att Demirtas också var ”oroad” – men inte för sitt eget liv, utan för EU som sträcker sig till att bara uttrycka ”oro” över utvecklingen i Turkiet. För så länge Europa sitter i Erdogans knä underhåller man både hans ego och politiska vansinnesriktning.

– När EU ingår ett flyktingavtal och har pågående medlemskapsförhandlingar med Turkiet förråder man samma ideal och principer som dess samhällen är byggda på. Det finns trots allt ett beständigt värde som aldrig får växla med intressen, ekonomiska konjunkturer eller tidsandan: den enskilda människans suveränitet.

– Vi måste ändå fortsätta tro att den enda vägen till en pluralistisk demokrati och fred går via förhandlingsbordet – annars är kampen förgäves, tillade han.

Selahattin Demirtas hade lämnat andra våningen på Litteraturhuset i Oslo innan jag hann fråga om han aldrig tvivlade på att lyckas med sin politiska mission. Han skulle sova.

Mustafa Can