Jag och Kate Moss

Det är märkligt hur lite litteratur som fotomodellen och jet set-personligheten Kate Moss har genererat. Några osorterade fotoböcker, udda bidrag i antologier och ett par kalendrar: länge var det allt. Detta trots att den kollektiva bearbetningen av 1990-talet sparkade igång för flera år sedan och peakar i detta nu; med stand up, avdamning av ZTV och en allmän känsla av nostalgi i samtidskulturen. Förvisso pågår Kate Moss fortfarande som populärkulturellt fenomen. Enligt snapshotsen i min senaste brittiska Vogue torde hon vara just hemkommen efter en sejour i Cannes, och det verkar som om hon håller på att låta den där luggen växa ut.

Dock: den Kate Moss vi känner föddes 1993. Hon var naken på en strand och dåvarande pojkvännen Mario Sorrenti höll i kameran. Bildens avsändare hette Calvin Klein och sedan dess har Kate Moss aldrig behövt återuppfinna sig själv. För till skillnad från andra kvinnliga ikoner som Kylie och Madonna har andra skött den saken åt henne. Och varje gång hon nästan passerat över till det läger i vilket alla Lindsays, Courtneys och Rosings placerats, har ett lukrativt kontrakt och den trygga medelklassbakgrunden dragit upp henne på banan igen. Och vi behöver ju henne där. För i snart 20 år har Kate Moss varit de prydliga medelklassflickornas ställföreträdande utleverska, undertecknad inräknad. Kate har svultit, shoppat, knullat runt och knarkat för oss alla. Det är därför vi älskar och konsumerar henne så passionerat.

Med viss besvikelse måste jag därmed placera den franska Libération-journalisten Françoise-Marie Santucci på den Andra sidan Kate Moss. Santucci är inte en av oss älskande. Santucci är en feeder. Hennes nyutkomna biografi över flickan från Croydon som i mitten på 1990-talet katapulterades ut ur det brittiska lägre medelklassiktet och in i kändiskulturens epicentrum kapitaliserar krasst på users som jag. Kvinnor som pysslar nånstans på mitten av ett ordnat medelklassliv med jobb, småbarn och relationer som förpliktigar. Och som vid varje givet tillfälle skulle kunna vidimera merparten av den Kate-trivia som Santucci levererar. Vi vet att det var ”talangscouten” Sara Doukakis som upptäckte henne på en flygplats, att Kate gillar antika smycken och att hon sätter på sina bästisars pojkvänner. Några mer ambitiösa försök att förklara vari den kateianska attraktionskraften på sådana som oss egentligen består gör inte Santucci. Som litteratur betraktat befinner sig hennes levnadsteckning egentligen bara snäppet över ett Veckans Nu-reportage. Kate Moss blir tyvärr ännu en i raden av slit- och slängböcker om kändisar vars huvudsakliga uppgift är att generera maffigast möjliga outcome innan kändisens bäst före-datum passerat.

Nä. Det bidde helt enkelt inte den där kärlekshistorien om mig och Kate som jag väntat på att någon ska skriva. Med detta inte sagt att Santucci misslyckas med att förmedla något av intresse, till en läsare som jag. Uppriktig besvikelse pockar ju på. Varför känns det så här?

Den feministiska teoretikern Beverly Skeggs talar om ”brukbarhet” och om hur strävan efter anständighet och värde, ”respektabilitet”, inom den brittiska arbetarklassen inte undermineras av, låt säga, kvinnliga brakfyllor ute på stan. Mot bruksvärdet ställs medelklasskvinnans upprätthållande och hamstrande av kulturellt kapital. Pianolektioner, semesterresor och frisörbesök plussas på varandra och genererar ett ”bytesvärde” som omsätts direkt eller ”förmeras” för framtida bruk på den sociala marknaden. Medelklassens kvinnlighet är ju i någon mån ett slags förvaltningsarbete. Det gäller att hålla koll på det sociokulturella kontot och få bra avkastning på kapitalet. Hedonistiska tendenser i form av sexuell utlevelse, lyxkonsumtion och knarkande partners à la Moss-style går naturligtvis inte att föra upp som en kostnad i det budgetarbetet.

Men byteshandel och brukbarhet är inte varandras motsatser. Beverly Skeggs ser dem som klassförankrade praktiker som överlappar varandra. Oavsett om den är över-, medel- eller underklass handlar kvinnovarat alltid om en massa balansgångar, om att bruka och byta i linje med sin klass.

Jag har säkert tusen bilder av Kate Moss lagrade i skallen: Kate med dottern Lila Grace på höften. Kate som tar kola. Kate som kysser, bråkar och hälsar på Nelson Mandela. Kate är medelklasskvinnan som gjort den där brukbarheten till en livsstil. Jag kan inte se någon som helst balanserande i de här bilderna. Har inte lust att ens försöka. Att titta på dem är ju en sån skön liten paus från mina egen lilla dans på linan.