Trendjakten

Det är svårt att vara både kritiker och författare. Det är ju en jävssituation redan från början. För att klara båda rollerna utan övertramp krävs ett stort mått av självövervinnelse och självrannsakan. Man får aldrig vara ute i egen sak. Aldrig hylla kompisar och såga konkurrenter. Aldrig dricka öl med någon på kvällen och skriva recension om densamme på morgonen.

Det har rasat en debatt om det hela i Frankrike nyligen, där en vanlig åsikt var att en författare helt enkelt inte får vara kritiker. Men där handlade det mest om att kompisar inte ska få recensera varandra, vilket brukar undvikas mer noga i Sverige än i Frankrike.

Särskilt försiktig måste en författare vara när det gäller negativa recensioner av sina kolleger. Annars kan det i värsta fall uppstå en ohelig allians mellan två egon i en och samma människa. Så här: författaren skickar då ut sitt alter ego kritikern för att kacka i andras bon…

Visst ger författare varandra tjyvnyp mellan raderna. Jag har själv fått ta emot ganska så många. Och nog har jag själv någon gång delat ut ett sådant.

Gliringar och markeringar kan göra en recension svårläst för en vanlig hederlig läsare, eftersom det då inte är fråga om kritik i egentlig bemärkelse utan om ett försök att etablera hierarkier mellan personer. Lyfta fram en för att osynliggöra en annan, se till att få det första eller det sista ordet… Den som använder det litterära fältet på det manipulativa sättet kan sägas vara en kardinal Wolsey, han som hos Shakespeare är beskriven sålunda: ”No man’s pie is freed/ from his ambitious finger”.

Givetvis kan den klåfingriga lika gärna vara en kvinna.

Fast ofta är författare häpnadsväckande schysta och öppna mot varandra, utan att för den sakens skull vara för snälla. De är då renhjärtade altruister som kämpar för den goda litteraturen och inte för sig själva.

Som en sådan självövervunnen har jag med något undantag betraktat mig. På en gång objektiv i bemärkelsen opartisk, och begeistrad i bemärkelsen personligen upprymd vid läsningen av författare som skriver i smått surrealistisk anda – en Malte Persson, en Beate Grimsrud, en Lotta Lotass, en Daniel Sjölin. Ganska reko, på det hela taget. Så ska och måste det vara.

Men plötsligt fick jag anledning att ifrågasätta mina utgångspunkter.

Vad hände? Jag skrev en recension av romanen Personliga pronomen – en melodroman av Daniel Sjölin – recensionen var så pass elak att jag i efterhand ställde mig frågan om det möjligen handlade om overkill. Bara Gud vet vad jag hade för bevekelsegrunder. Var boken så bra att den blev ett rött skynke för mig? Eller hade jag rätt? Jag läste ett flertal hyllningar som fick mig att tvivla på mitt omdöme. Jag läste om romanen och fann att jag fortfarande höll med mig själv – ett överlastat bildspråk och alltför många manér, en vrede som skramlade för tomt. Möjligen borde jag ha tillagt att det fanns en begåvning där som måste bli betydligt strängare mot sig själv för att inte vingla iväg i de blåa dunsternas och de snabba effekternas limbo.

Problemet handlar inte enbart om den siamesiska tvillingen författare-kritiker, och huruvida den dubbelrollen kan missbrukas. Det är betydligt större, och gäller att kritiken – trots att det för det mesta handlar om böcker som inte säljer – har utvecklats i linje med ett marknadstänkande. Om den nya litteraturen tidigare stod inför ett övervägande kulturkonservativt etablissemang, så möter den i dag huvudsakligen en nervös samling trendjägare. Likt börsanalytiker vill de vara först ut med de senaste, utan att för den sakens skull behöva börsanalytikerns försiktighet eftersom konsekvenserna av en snabb och hafsigt genomtänkt lansering inte är lika allvarliga. Människor som köper en bok de inte gillar blir inte lika arga som dem som satsar pengar i ett IT-företag som går omkull. Trendjakten drabbar egentligen bara författarna.

De riskerar att få sin kvart i solen och har sen svårt att hämta sig efter den kicken och återgå till det långsamma, oekonomiska och förryckta hantverk som det är att vara författare. ”All work and no fun makes Jack a dull boy” – skrivandet har för det allra mesta inslag av manisk envetenhet, låsningar och rabies och det är något av ett under att någon vill ge sig in i det. Därför ser man ibland författare beklaga sig över att de aldrig blir omnämnda i spalterna. Sitta ensam och slita, och så är det ändå alltid nån annan som blir upphöjd! De känner sig dissade. Men jag tror att ingenting är så skadligt för ett författarskap och för litteraturen i allmänhet än att bli ett offer för trendjakten. En sågning kan vitalisera. Men det är inte uppfordrande sågningar som är idealet.

Om en kritiker står inför en bok som verkar lite för flyhänt skriven, bör han eller hon säga: sakta i backarna, låt din talang ta tid, se här några rader som är riktigt bra – och se här de rader som inte håller. Så kan kritiken bli konstruktiv.

På så vis blir man en litterär altruist.