Ta vad man vill ha

Sex and the City-kvinnorna är alla chic lit-författares, Gossip girls och Blondinbellors storasystrar. Och som äldst i kullen har de fått motta kritik som de yngre i syskonskaran undsluppit. Invändningarna mot Sex and the City har sedan serien startade 1998 varit flera, och rört sig från moraliska avståndstaganden, till att i dag normkritisera och gestalta upplevelser av hot.

För ett knappt decennium sedan utlöste serien en liten amerikansk våg av nykonservativ kulturkritik. Författaren Wendy Shalit hävade till exempel i boken A return to Modesty att de fyra SatC-damerna drev unga kvinnor in i promiskuitet, fylla och konsumtionsfanatism. De var slampor, helt enkelt. I dag finns det en hel subkulturell flora av genusvetenskapliga uppsatser som nagelfar det vita hetero-övremedelklass-perspektiv som präglar Sex and the City.

Som nya sinnebilder för att Kvinnor Kan får Samantha, Carrie, Miranda och Charlotte i svensk debatt numera också personifiera idéer om att alla de aktiviteter som moderna kvinnor är bra på – knulla, shoppa, jobba – utövas på männens bekostnad. Förmodligen är det sådana tankefigurer som ligger till grund för det, på ett sätt lite märkliga, intresse som just nu riktas mot deras vänskapsrelation. Det är ju inte, som Karolina Ramqvist uttryckte saken i Dagens Nyheter (22 maj), så att kvinnor inte umgicks och drack vin tillsammans innan Sex and the City.

Men väljer man att förhålla sig till kvartetten som ett uttryck för den nya kollektiva kvinnomakten uppstår naturligtvis en hotbild som skrämmer, samtidigt som den är lite för sexig för att inte beskrivas; om och om igen. 2008 tycks Sex and the City utgöra ett slags populärkulturell smärtpunkt, i vilken mer eller mindre uttalade beskrivningar av samhällig omvälvning bryts mot gamla ordningar.

När Andres Lokko sett pressvisningen i London förvandlades han till Järn-Hans och ville omedelbart gå ut och skjuta rådjur, alternativt rövknulla Ulf Lundell. Med mindre än så kompenserar man inte (som man) för filmens brudiga propagandaapparat, enligt hans recension i Expressen (31 maj). Johannes Forssberg var på ledarplats i samma tidning inne på ett snarlikt tankespår dagen efter. I skuggan av Sex and the Citys framgångar avtecknar sig en ny losermanlighet, menar Forssberg. Framgångsrika brudar vill ha identifikatorisk underhållning om karriärkvinnor i New York, medan männen nöjer sig med Entourage som handlar om manliga Hollywood-wannabees som lever på lånade pengar och röker gräs.

Förmodligen uttrycker Lokko och Forssberg kollektiva och irrationella känslor av ommöblering i makthierarkierna som kulturen just nu bearbetar på ett förmedvetet plan. Carrie & co har blivit som ett myggbett som man inte kan lämna ifred. Med all sannolikhet finns det ju inte någon djupare mening i botten på alla de där Cosmopolitan-glasen, men den vision av könsmaktsordningen i en skrattspegel som Sex and the City just nu framkallar, får analyser av de där drinkarna att kännas som en bra idé. Om det en gång saknades en tvärkulturell djupdykning i något som rör dessa fiktiva Manhattankvinnors livsstil torde de senaste veckornas SatC-feber i medierna ha täppt igen sådana luckor i samtiden.

Sex and the City är ­lite som brudarnas svar på Brideshead Revisited (En förlorad värld) från 1981, en av tidernas mest älskade och sönderanalyserade tv-serier. Detta brittiska nationalepos ska för övrigt också bli långfilm i höst. Och utan att gå vilse i kvalitativa jämförelser kan man konstatera att parallellerna mellan de två serierna är flera: skildringen av enkönade vänskapsband, den privilegierade livsstilen och, inte minst, seriernas fenomenala garderobsinflytande på sin publik. Sarah Jessica Parker i rollen som Carrie fick kadrer av 70-talistkvinnor att gå runt med tygbroscher som såg ut som fastnålade spyor på överkroppen. Jeremy Irons och Anthony Andrews nobla framtoning fick ett av 80-talets manliga stilideal att förknippas med stråhatt och upprullade chinos. En stor del av huvudrollsinnehavarnas tid går dessutom ut på att, precis som Sex and the City-kvinnorna gör tjugo år senare, delta i och planera för partyn som upprätthåller den sorglöst meningslösa tillvaron.

I efterhand är det möjligt att se hur Brideshead Revisited förebådade en uppluckring och ett utvidgande av gamla mansroller i den kulturella mittfåran. Skildringen av Charles och Sebastians känsliga sinnelag och deras vänskaps så tydligt erotiska undertoner var ett normbryt i det tidiga 80-talet. Säkerligen bidrog dessa befriande, alternativt hotande, anspelningar på homosexualitet till den fetischerande kult och de antipatier som uppstod kring serien.

Några homoerotiska undertoner står kanske inte att finna i Sex and the City, men berättelsen om de fyra kvinnornas kamratskap och sätt att leva är uppenbarligen en kärlekshistoria på vilken samma slags hotbild och löften om befrielse i dag projiceras.

I förhållande till sakernas faktiska tillstånd är naturligtvis det där hotet högst diskutabelt. SatC-kvinnornas shopping och engångsligg som ett tecken på kvinnors samhälleliga maktövertagande i förhållande till manskollektivet är ju en ren fantasi.

Den fantasin har säkert uppstått i det som från början var Sex and the Citys styrka: att man lyckades gestalta det intrikata bekräftelsesystem kring egna och andras konsumtionsval som de flesta kvinnliga gemenskaper håller sig med. Samt hur liten, eller ingen, roll män spelar i sådana homosociala ekosystem. Bilder som dessutom bekräftar västkvinnors ökande ekonomiska möjligheter att konsumera vad, eller vem, de vill – utan någon manlig plånboks inblandning – rymmer naturligtvis ett högst påtagligt mått av hot, respektive frihet. Allt ligger ju, som det heter, i betraktarens öga.